Hittat i hyllan II

Här kommer ett tips till dig som råkar ha missat det moderna genombrottet i nordisk litteratur – den enda bok du behöver läsa är Niels Lyhne av Jens Peder Jacobsen. 

    Man behöver inte ens känna till något om vad striden handlade om, det räcker med att vara uppmärksam när man läser den här lilla pärlan från 1885. De långa idealistiska utläggningarna med överlastat och sötaktigt prat avslutas ofta med ett torrt konstaterande och den svärmiske tas ned på jorden lika effektivt som den stackars huvudpersonen Niels Lyhne själv.

    När den unge men farbroderlige Niels svärmar för fru Boye, som egentligen är äldre och mer erfaren än han, och talat länge och väl om Kvinnan och sin högt syftande kärlek säger hon frankt: ”Jag föraktar fantasi” och ”vi är ju gudomliga nog som vi är!” Och tillägger: ”Jag kallar det våld mot vår natur. Jag kallar det dressyr. Mannens kärlek är dresserande.”  

    Kallt konstaterar författaren om huvudpersonen: ”En grå dag i mars blev han skjuten i bröstet.”

    Romanen är inte känd för sin goda komposition och den har onekligen ett konstruerat drag över sig. Karaktärerna träder fram på rad som i ett medeltida klockspel för att i tur och ordning spela sina roller som representanter för en viss idé eller livshållning. Men en verkligt bra författare kan inte dölja sin förmåga – ta bara scenen där Niels sakta gungar fru Boye fram och tillbaka, fram och tillbaka i gungstolen i den tomma, solbelysta lägenheten och känn hur lusten pulserar lika andlöst tung ännu idag efter 150 år.

Yvonne Blomberg

En tjänsteman läser historien om SCUM-manifestet

Dagens Nyheter presenterade hösten 2011 resultatet av en omröstning om 2000-talets tolv bästa svenska romaner. Bland författarna på listan fanns flera som redan var representerade i våra bokhyllor, som Monika Fagerholm, Steve Sem-Sandberg, Åsa Linderborg, P O Enquist, Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Men några av författarna på listan saknades och det var särskilt en av dessa som lockade: Sara Stridsberg. Utan att kunna sätta fingret på varför, hade jag fått uppfattningen att det var ett både modernt och krävande författarskap som borde läsas.

     Ett drygt år senare började jag läsa Stridsbergs bok Drömfakulteten (Bonnier Pocket, 2005). Det ska gärna erkännas att jag inledningsvis var skeptisk. Jag hade inte läst på något om bokens handling, men både formen och innehållet tydde på att målgruppen i första hand var yngre kvinnor och att boken knappast var avsedd att intressera vita medelålders män. Men där hade jag fel.

     Drömfakulteten är berättelsen om Valerie Solanas, amerikanskan som på 1960-talet skrev SCUM-manifestet och som sköt Andy Warhol. Konstnären överlevde visserligen sina skottskador men återhämtade sig aldrig fullt ut och dog några år senare. Solanas dömdes för mordförsök och tillbringade flera år på mentalsjukhus, kraftigt drogberoende och medellös. Hon försökte bl.a. sälja sin bok med SCUM-manifestet på gatorna i New York utan större framgång och dog utblottad i slutet av 1980-talet, 52 år gammal.

     Solanas manifest är ju känt för sin starka kritik, för att inte säga hat, mot män. Även om betydelsen av ”SCUM” inte lär vara utskriven i manifestet har det allmänt uppfattats betyda Society for Cutting Up Men. Tillsammans med minnet av skotten mot Andy Warhol framstår manifestet därmed som obehagligt hotfullt för oss män. De kan väl ändå inte mena allvar? I den omtalade uppsättningen av manifestet på Turteatern i Stockholm förra året markerade man från teaterns sida att föreställningen helt baserades på Solanas text, översatt av Sara Stridsberg, och man lämnade ”högaktningsfullt allt rotande i upphovskvinnans privatliv därhän”.

     Solanas privatliv skildras däremot på ett mycket gripande sätt i Drömfakulteten. Det är ju en roman och inte en biografi, men närvaron i Stridsbergs text är så stark att jag aldrig tvekar om att det är den verkliga Valerie som kommer till tals. Det är möjligt att kunskaper om hennes utsatta och dramatiska privatliv skulle kunna användas för att förminska kraften i manifestet, men jag tycker att det fungerar precis tvärtom. Efter att ha läst Drömfakulteten har jag betydligt större förståelse för att manifestet behövde skrivas och varför det fortfarande har en relevans.

     Texten i Drömfakulteten är skriven som ett förhörsprotokoll med repliker. Valerie pratar med sin mamma Dorothy, med berättaren, med doktor Ruth Cooper på ElmhurstPsychiatric Hospital, med Silkespojken vid Alligator Reef, med sin älskade Cosmogirl, med den lilla portiern på Chelsea Hotel, med Andy Warhol och med många andra. Vi får på så sätt veta att Valerie växte upp med en pappa som utnyttjade henne sexuellt och med en frånvarande mamma som ständigt förödmjukade sig för att tillfredsställa olika män. Valerie fick själv tidigt uppleva ett liv med droger, prostitution och hemlöshet, men genom sin läsbegåvning tog hon sig till psykologistudier och en examen vid University of Maryland. Forskarstudierna fullföljdes dock inte. Valerie och Cosmogirl fick inte stöd för att experimentera med reproduktion av råttor med enbart honkön, utan inblandning av råttor med hankön.

     Språket i bokens replikväxlingar är grovt, rappt och sexuellt. Texten frustar av Valeries desperation över kvinnans plats i ”masspsykossystemet”. Till doktor Cooper säger Valerie att ”varje flicka i partiarkatet vet att schizofrenin och paranoian och depressionen inte alls är en beskrivning av ett individuellt sjukdomstillstånd. Den är en fulländad diagnos av ett samhällsbygge och ett statsskick baserat på ständiga förolämpningar mot halva befolkningens hjärnkapacitet, baserat på våldtäkt.”

     Det är lätt att förstå och sympatisera med Valerie Solanas furiösa kamp mot en maktfullkomlig överhet. Boken är en nyttig påminnelse om de oförrätter som män har utsatt kvinnor för under historiens gång och om att jämställdheten mellan könen inte uppstår av sig självt. I den meningen är SCUM-manifestet fortsatt aktuellt. Drömfakulteten är dessutom en rasande skickligt skriven roman som jag varmt rekommenderar – även för vita medelålders män.

Göran Blomberg

Korv och kärlek

För något år sedan kom jag för första gången till staden Hamburg. Visst hade man åkt förbi på autobahn, kanske hört talas om det skandalösa Reeperbahn där damerna satt i fönstren och väntade på kunder. Inget som lockade precis. Dessutom låg den hoplappade staden i det norra platta Tyskland, som inte alls kändes kontinentalt spännande. Men när jag gick längs kajerna där den aptitliga doften från korvstånden blandades med lukten av stort salt hav upptäckte jag till min förvåning att också Tyskland har ett västerhav. Kranarna reste sig ur den grå dimman i oändliga rader. Den nya Elbphilharmonie-byggnaden stävade ut över det blygrå vattnet, stolt men ofärdig. Staden pågick fortfarande, oavbrutet. 

     Mot denna klangbotten läste jag nyligen Die Entdeckung der Currywurst (Upptäckten av currywursten) av Uwe Timm, en liten roman från 1993 som blivit mycket uppskattad i Tyskland. Trots en del besvärliga avsnitt på Hamburg-dialekt gick det bra att läsa boken på tyska, även om jag länge trodde att en exklusiv päls av viss betydelse var gjord av hermelin istället för ekorre. Det är en lite vemodig kärleksroman om det som förloras och det som blir kvar, men framför allt handlar det om kriget från ett annat perspektiv än trupprörelser och vapenslag: i centrum står kvinnan och platsen. Mitt eget besök i Hamburg gjorde jag tillsammans med en god vän som inte heller längre finns kvar på jorden. Om vi åt currywurst? Nej, den gången blev det en krämig hummersoppa med konjaksgrädde.  

Yvonne Blomberg

Överflödet av Hitler

Minnet av andra världskriget och nazisternas brott mot mänskligheten är plågsamt och ändå så viktigt att hålla vid liv. Kriget och Förintelsen är en del av vår gemensamma historia och finns därför med som centrala förklaringsfaktorer till de samhällen vi lever i idag. Att hedra offren för världshistoriens värsta och mest utstuderade folkmord är också en självklar uppgift för nya generationer och genom att återkommande påminna om förbrytelserna före och under Förintelsen minskar rimligen risken för att något liknande ska kunna inträffa igen.
    Ändå är det djupt problematiskt med den nutida utgivningen av litteratur och tidskrifter om andra världskriget och nazisterna. Går man in i vilken bokhandel, Pressbyrå eller varuhus som helst så träffar man snart på böcker och tidskrifter med en bild av Adolf Hitler på omslaget. Vårt intresse för historia är omvittnat stort och den nazistiske diktatorn, med ett personligt ansvar för Förintelsen, är uppenbarligen säljande för förlag och tidskriftsredaktioner.
    Den bild av Adolf Hitler som säljs är dock kraftigt retuscherad. Den tyske diktator som träder fram på omslag och i artiklar börjar alltmer likna en historisk ledare bland andra, med olika för- och nackdelar i sin personlighet och med en udda men fascinerande uniformsstil. Numera ska vi lära oss att förstå vem mannen bakom mustaschen egentligen var, medan hans ideologi och gärningar hamnar i bakgrunden.
    Ett talande exempel på den här förskjutningen var när Lars von Trier under filmfestivalen i Cannes våren 2011 plötsligt började uttrycka sympati för Hitler. Enligt den danske filmregissören var nazistledaren visserligen inte en bra kille, men han kunde ändå känna förståelse för honom. Det här är en mycket olycklig utveckling och det är hög tid att slå hål på den förljugna mytbildning som uppstått i sådant överflöd om Adolf Hitler.

Göran Blomberg

Tydlighetens tyranni

Begreppet den polyfona romanen lanserades 1926 av den sovjetiske litteraturforskaren Michail Bachtin i hans berömda analyser av Dostojevskijs romankonst. Tanken var att romaner, i kraft av sitt omfång och alla berättartekniska möjligheter, kan vara mångstämmiga till sin karaktär. En god roman uttrycker alltså inte bara en enda hållning, vare sig god eller inte, utan berättelsen växer fram ”dialogiskt”. Än har jag inte läst något av Mo yen, men resonemanget verkar i hög grad användbart på hans romaner om de beskrivningar som jag har läst stämmer.

   Vissa verkar mena att nobelpriset inte bör utdelas till en författare som inte tagit tydlig politisk ställning, och själva tydligheten skulle då vara ett avgörande kriterium. Invändningen att man bör läsa böckerna ifråga innan man dömer betraktas med misstro, ja närmast som ett försök att komma undan en besvärlig frågeställning. I botten ligger antagandet att en författare i Mo yens position inte skulle kunna skriva en roman som strider mot den officiella linjen. Det förrädiska begreppet ”tydlighet” har verkligen blivit ordet för dagen, trots att det ligger så farligt nära ”förenkling”. Kanske har det att göra med att det komplicerade tar tid? Tydlighet är dock lika oförenligt med en mångstämmig roman som olja med vatten.

   Och vad hände då med Bachtin? Han förvisades dessvärre till Kazakstan och stämplades av Sovjetregimen som "tvivelaktig på grund av sitt förakt för den officiella ståndpunkten".

Yvonne Blomberg

Om män och böcker

Vem skriver bättre om män och böcker än en man? Jag lämnar plats för Göran, min man som utanför bloggvärlden arbetar som statlig utredare.

Det är ett faktum att män inte läser böcker i samma grad som kvinnor. Vad som läses är också könsbundet. Män läser hellre böcker som är skrivna av och om män, medan kvinnor läser böcker av och med båda könen. Frågan är om vi därmed har identifierat ett problem som bör hanteras av samhället? Är målet att män ska ha samma läsvanor som kvinnor? Som kulturintresserad man, gift med en litteraturvetare och pappa till två söner har jag funderat en del på det.
  Själv växte jag upp med böcker och läsning som självklara delar av livet. Det fanns inget överflöd av litteratur hemma, men böcker var återkommande födelsedagspresenter och julklappar, bl.a. klassiska äventyrsromaner som De tre musketörerna och Jorden runt på 80 dagar. När jag var i mellanstadieåldern på 1960-talet införde mina föräldrar också något som kallades för ”månadsbok”. I slutet av varje månad fick jag pengar så att jag kunde gå att köpa en egen bok. Det fanns visserligen ett villkor, att jag inte samtidigt skulle läsa eller köpa serietidningar, men det var ett lätt val. Med tiden blev det en ansenlig samling med Wahlströms gröna serie. Tvillingdeckarna och Biggles var mina favoriter.
  I vuxen ålder har jag fortsatt att läsa böcker och bokhyllan har växt. Läsandet går dock i vågor. Periodvis läser jag mycket och intensivt, men emellanåt kan det dröja innan något nytt bokprojekt kommer igång. Jag har helt enkelt blivit mer kräsen med åren och det hänger i sin tur samman med övertygelsen om att läsning inte handlar om något annat än den egna lusten, om det jag själv får en behållning av att läsa. Att läsa böcker av hög kvalitet är en belöning i sig och för mig råkar det i första hand vara böcker av manliga författare som lockar. Det får inte finnas något tvång inblandat, vare sig det handlar om att läsa överhuvudtaget eller om att läsa vissa böcker, för då försvinner lusten.
  Den inställningen låg också bakom hur vi uppfostrade våra söner. Vi läste för dem när de var små, vi visade med våra bokhyllor att böcker är naturliga delar av ett hem och vi gav dem böcker att läsa själva när de blev större. Men vi sa aldrig att de var tvungna att läsa för att bli bättre människor eller för att de skulle må bra. Var det en framgångsrik strategi? Det vet vi inte än, men framför allt är frågan fel ställd. Lika lite som jag själv vill känna mig tvingad att läsa vissa böcker, lika lite kan jag se det som ett problem om sönerna väljer att ägna sig åt andra saker som kan vara väl så utvecklande.
  Människors läsvanor är alltså högst personliga och avgörs av vars och ens lust att fördjupa sig i en bok. Läslust går inte att kommendera fram och det är därmed inte heller ett samhällsproblem om män läser i mindre grad än kvinnor eller om män läser andra böcker än kvinnor. I alla fall så länge det finns god tillgång på litteratur av hög kvalitet.

Göran Blomberg

En författares kamp

Recension av Karl Ove Knausgård, Min kamp I-II. Norstedts 2010-11

Framför mig på skrivbordet ligger två band med sammanlagt 1000 sidor av en enligt omslagstexten autofiktiv roman och fler är på väg. Begreppet ”autofiktivt” lär beskriva ett  svävande tillstånd mellan dokumentär och fiktion, men verket känns egentligen mer självbiografiskt och självutlämnande än så och de fiktiva inslagen är svårupptäckta, försåvitt de inte är mer försåtligt sammanvävda med de faktiska minnesbilderna.  Författare är Karl-Ove Knausgård, norsk författare sedan flera år bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, som blev en stor succé. Nästa roman blev En tid för allt, vars tillkomst också skildras i Min kamp. I Min kamp är det författarens eget liv som står i centrum, varvat med betraktelser och iakttagelser i en slags dagbok, men utan dagbokens fasta struktur. Projektet börjar som en slags grundträning för att hålla igång skrivandet i väntan på att rätt idé ska infinna sig, lite som ett laboratorium där de ”riktiga” konstverken så småningom ska kunna destilleras fram.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att boken heter Min kamp. Under den här tiden läser Knausgård just Hitlers Min kamp, en läsning som han för övrigt berättade om sitt Sommar-program som gick i Sverige Radio i augusti i år. Kanske vill titeln säga att det är så här kampen mot övermakten ser ut idag: en småbarnsförälder som utmattad kämpar med tvätthögar, disk och kraven på att vara en god förälder samtidigt som man längtar efter att få lite egen tid för att göra det man är ämnad till. Det är skönt att han tar tillbaka de här orden och gör dem användbara igen.

Särskilt den första delens skildring av uppväxttiden, den första trevande tiden som författare och faderns missbruk är mycket stark. Starka är också skildringarna av de psykiska sammanbrotten och kärleken till den kvinna som blir hans hustru och deras barn. För litteraturälskaren finns mycket att hämta i Knausgårds läsningar av andra författare och reflektioner kring skrivandet. Men det finns också en hel del roliga inslag, inte minst i jämförelserna mellan norskt och svenskt och iakttagelserna av svenskt kulturliv.

Att skriva en recension av de här böckerna är egentligen omöjligt. Knausgård är en fantastiskt skicklig författare och man tycker sig komma väldigt nära författarens och hans familjs liv. Den självbetraktande trenden i samhället är ju så stark idag och de flesta anser sig ha ett intressant, personligt öde att berätta. Min kamp står ut eftersom den är så ovanligt ärlig, såväl när det gäller personlig fåfänga som generande svagheter, men också intellektuellt utmanande. Om man ska drista sig till någon slags kritik är det, som också någon av Knausgårds vänner påpekar i själva boken, frånvaron av en begriplig form och struktur. Jag kom på mig själv många gånger med att försöka förstå när och var något skrivs, är det ett samtal som återges eller är det en återblick? Varför får vi veta just det här och inget annat? När händer detta och detta? Som läsare ska du vara beredd på en svindlande färd genom Knausgårds liv. Om du väljer att åka med kommer du att sköljas upp, omtumlad, på en annan och bättre plats än där du startade.

Yvonne Blomberg
Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2011

Om att ha många böcker

Jag har flera gånger fått frågan från yngre gäster om jag verkligen har läst alla böcker som står på våra hyllor? Frågan framställs ofta med klentrogen stämma och den ger mig var gång en vag skuldkänsla.

    Att svara ja känns som en plikt eftersom det känns obestämt läsfrämjande. Det jakande svaret blir då en bekräftelse på den underliggande frågan om det överhuvudtaget går att läsa så mycket böcker? Svaret är inte bara ja, utan det är till och med önskvärt! Ett ja är också det korrekta svaret på den underförstådda frågan om jag personligen verkligen har läst så många böcker. I själva verket har jag givetvis läst fler böcker än jag äger – böcker som jag lånat, tappat bort eller kanske till och med kastat! Ett ja är dock inte sant, varför det lämnar en svag doft av dåligt samvete över ett så lögnaktigt påstående. Kanske kan det till och med uppfattas som rent skryt, som trycker ner den stackars unga frågeställaren så att denne helt tappar lusten att läsa en bok, eftersom det förstås inte räcker med en enda utan så oändligt många fler finns att läsa? 

    Att svara nej bjuder å andra sidan in till ett samförstånd som inte heller känns bekvämt. Mitt nekande svar följs automatiskt av ett skamset leende eftersom jag fruktar att det verkar som om jag försökt framstå som mer bildad än jag är. Den unga frågeställaren drar också en suck av lättnad, eftersom han eller hon därmed får sitt inledande tvivel på att någon egentligen orkar läsa så många tråkiga alster bekräftat. Genom att svara nej förnekar jag också alla de andra namnlösa böckerna som jag har läst, och som inte fångats in på mina hyllor som dammiga troféer från en avlägsen jakttur. Visar inte det i själva verket på en hårresande brist på lojalitet?

    Frågan kvarstår: är det bättre att ha läst alla sina böcker än att inte ha gjort det? Båda svaren verkar egentligen lika vettlösa. Om jag nu redan har läst dem, varför har jag då kvar dem? Om jag inte läser dem, varför har jag då skaffat dem?  

Hittat i hyllan I

Jag brukar alltid undvika romaner som beskrivs som ”drabbande” eller som handlar om ”sköra” människor. Varför? Därför att det känns som om författaren utnyttjar en genväg till läsarens känslor och inte bryr sig om det litterära hantverket som kräver sådant som gestaltning och medveten komposition. Givetvis kan det ha terapeutisk betydelse att få berätta sin historia, men konst blir det sällan.
 Ett försök att bygga en brygga mellan de båda världarna var bekännelselitteraturen, ett 70-talsbegrepp som för övrigt beskrivs mycket kort och bra i Nationalencyklopedin, med sina tre dominerande teman: modersupproret, sexualiteten och könsrollsproblematiken. Den starka kopplingen till den terapeutiska funktionen blev till sist alltför belastande också för de kvinnliga författarna, som ville undvika etiketten eftersom de menade att den förminskade deras verk. I grunden var det dock från början en politisk snarare än terapeutisk strategi – genom att berätta om våra (kvinno)liv för varandra skulle det bli lättare att upptäcka de underliggande strukturerna.
 Att genrebestämningen är stendöd betyder förstås inte att sådana böcker inte längre skrivs. Ett fint exempel är En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna från 2004. Det är en isande skildring om att vara dotter, syster och mor. Ur sprickorna i den kristallhårda ytan stiger en plågsam lukt av instängd kvinnlighet. Och jag hittar faktiskt inget annat ord än drabbande.

Fredrika Runeberg – författardrömmar i nationalskaldens skugga

 Recension av Merete Mazzarellas bok Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru. Atlantis. 2007.

Merete Mazzarella har med stöd från Svenska litteratursällskapet i Finland skrivit en bok om Johan Ludvig Runebergs maka Fredrika. Mazzarella, som är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, visar att det går att förena vetenskaplighet med en lättläst och reflekterande stil. Man behöver inte vara fackman för att ha glädje av den här framställningen, även om den rymmer en del artig polemik mot andra forskare på området. Fredrikas livshistoria är intressant också ur ett vidare kultur- och kvinnohistoriskt perspektiv med tanke på att hon rörde sig i den tidens finlandssvenska kulturelit i ett spännande skede av den finska historien.

Fredrika Tengström gifte sig som 24-åring med Johan Ludvig Runeberg år 1831. Hennes farbror Jacob Tengström var ärkebiskop och universitetskansler, och i hans hem samlades, som Fredrika själv skriver: ”naturligtvis hvad Åbo ägde mest framstående i vetenskap och dikt”. Fredrikas egen skolgång blev däremot enligt tidens sed mycket kort, något som hon återkommer till med beklagande senare under sitt liv. Hon gick från att ha levt i skuggan av den beundrade farbrodern till att framleva sitt liv i skuggan av sin ännu mer beundrade make. Fredrika födde åtta barn, och det krävdes mycket praktiskt arbete för att hålla denna stora familj med alla gäster igång. Något överflöd när det gällde pengar och tjänstefolk var det knappast och hennes egna författardrömmar fick inte ta någon tid. Det var i mannens kretsar som de djupa samtalen fördes och där deltog oftast inga damer. Lägg därtill att gränserna för vad som ansågs passande för en dam att skriva om var oerhört snäva, och det är kanske inte förvånande att de skrifter hon ändå fick publicerade knappast har gått till litteraturhistorien.

Mazzarella resonerar kring hur man ska läsa och kunna förstå Fredrika Runeberg idag, inte minst hur främmande och nästan motbjudande det är att bevittna hennes ständiga försök att förminska sig själv. Likaså är det nära nog omöjligt att förstå hennes tålamod med makens svärmerier för andra kvinnor. Hennes liv levdes inom ramarna för den traditionella kvinnorollen, och kanske tassar Mazzarella lite väl försiktigt fram här även om det är befriande att slippa någon ohistorisk rättegång. Över huvud är Johan Ludvig som så grundligt definierade hennes liv en ganska blek figur i boken, men det är naturligtvis en del av syftet: att lyfta fram Fredrika som en självständig person, värd att lyssna till, och då får väl även en nationalskald finna sig i att stanna i skuggan.

Yvonne Blomberg 

Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2008

Vem behöver den ideale läsaren?

Recension av Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Albert Bonniers förlag 2009.

En av svensk skönlitteraturs verkliga pärlor är som bekant romanen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Kerstin Ekman kom under förra året ut med boken Mordets praktik, som handlar om Pontus Revinge, en man som tycker sig se sin egen historia berättas i Doktor Glas. Han ger sin version i de egna anteckningar som vi får ta del av, just när han står i begrepp att bränna dem. Mordets praktik är en rasande skicklig omläsning av och kommentar till den berömda föregångaren.

Mycket förenar de bägge huvudpersonerna: Längtan efter handling. Ensamheten. Temat med läkaren – och författaren – som en åskådare till andras liv. Intrikat nog träffar även huvudpersonen i Mordets praktik själve Hjalmar Söderberg och hjälper honom med några avgörande uppgifter. Dock har han svårt att förstå det obehag som han uppenbarligen väcker hos Söderberg. Han menar ju så väl och vill bara att allt skall vara rätt!

Ekmans handlag är drivet och i detalj genomtänkt. Till och med verbformerna från det förra seklets början sitter där de skall. Många författare vill idag leka med illusionen, men frågan är om inte Ekmans berättarteknik i den här romanen står i en särskild klass. Ta till exempel brevet från läsaren till Söderberg – man anar att författaren Ekman fått liknande brev sända till sig under sin långa författarkarriär. Tonen är förnumstig och förorättad, utan att brevskrivaren har det minsta fog för sin sak. Självfallet är det författarens sak att forma sina gestalters öde, också att omforma det! Men detta hejdar inte den ideale, men förorättade, läsaren, som tyckt sig vara medskapare och därmed ha minst lika stor rättighet till verket som författaren själv.

Men det finns också andra spännande dimensioner i Ekmans bok. Läkaryrket tycks inte bereda Revinge någon glädje. Närkontakten med mänskligt lidande göder bara hans pessimism när det gäller människan och hennes villkor. På ytan kanske han kommer närmre andra människor, men ändå inte riktigt nära. Han hindras ständigt av sin rädsla för att bli sårad eller av skam över sig själv och sin ofullkomlighet. Barndomens trauma, när föräldrarna ständigt tycktes genera honom med nya förödmjukelser, bultar i honom långt in i vuxen ålder.

Det är så intelligent. Så beundransvärt. Så svalt. Så läsvärt, men som alltid hos Kerstin Ekman vilar författarblicken skoningslöst på den enskilda människan med alla hennes svagheter.

Yvonne Blomberg

Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn, 2010