Vem behöver den ideale läsaren?

Recension av Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Albert Bonniers förlag 2009.

En av svensk skönlitteraturs verkliga pärlor är som bekant romanen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Kerstin Ekman kom under förra året ut med boken Mordets praktik, som handlar om Pontus Revinge, en man som tycker sig se sin egen historia berättas i Doktor Glas. Han ger sin version i de egna anteckningar som vi får ta del av, just när han står i begrepp att bränna dem. Mordets praktik är en rasande skicklig omläsning av och kommentar till den berömda föregångaren.

Mycket förenar de bägge huvudpersonerna: Längtan efter handling. Ensamheten. Temat med läkaren – och författaren – som en åskådare till andras liv. Intrikat nog träffar även huvudpersonen i Mordets praktik själve Hjalmar Söderberg och hjälper honom med några avgörande uppgifter. Dock har han svårt att förstå det obehag som han uppenbarligen väcker hos Söderberg. Han menar ju så väl och vill bara att allt skall vara rätt!

Ekmans handlag är drivet och i detalj genomtänkt. Till och med verbformerna från det förra seklets början sitter där de skall. Många författare vill idag leka med illusionen, men frågan är om inte Ekmans berättarteknik i den här romanen står i en särskild klass. Ta till exempel brevet från läsaren till Söderberg – man anar att författaren Ekman fått liknande brev sända till sig under sin långa författarkarriär. Tonen är förnumstig och förorättad, utan att brevskrivaren har det minsta fog för sin sak. Självfallet är det författarens sak att forma sina gestalters öde, också att omforma det! Men detta hejdar inte den ideale, men förorättade, läsaren, som tyckt sig vara medskapare och därmed ha minst lika stor rättighet till verket som författaren själv.

Men det finns också andra spännande dimensioner i Ekmans bok. Läkaryrket tycks inte bereda Revinge någon glädje. Närkontakten med mänskligt lidande göder bara hans pessimism när det gäller människan och hennes villkor. På ytan kanske han kommer närmre andra människor, men ändå inte riktigt nära. Han hindras ständigt av sin rädsla för att bli sårad eller av skam över sig själv och sin ofullkomlighet. Barndomens trauma, när föräldrarna ständigt tycktes genera honom med nya förödmjukelser, bultar i honom långt in i vuxen ålder.

Det är så intelligent. Så beundransvärt. Så svalt. Så läsvärt, men som alltid hos Kerstin Ekman vilar författarblicken skoningslöst på den enskilda människan med alla hennes svagheter.

Yvonne Blomberg

Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn, 2010