För något år sedan kom jag för första gången till staden Hamburg.
Visst hade man åkt förbi på autobahn, kanske hört talas om det skandalösa
Reeperbahn där damerna satt i fönstren och väntade på kunder. Inget som lockade
precis. Dessutom låg den hoplappade staden i det norra platta Tyskland, som
inte alls kändes kontinentalt spännande. Men när jag gick längs kajerna där den
aptitliga doften från korvstånden blandades med lukten av stort salt hav upptäckte
jag till min förvåning att också Tyskland har ett västerhav. Kranarna reste sig
ur den grå dimman i oändliga rader. Den nya Elbphilharmonie-byggnaden stävade
ut över det blygrå vattnet, stolt men ofärdig. Staden pågick fortfarande,
oavbrutet.
Mot denna klangbotten läste jag nyligen Die Entdeckung der
Currywurst (Upptäckten av currywursten) av Uwe Timm, en liten roman från 1993
som blivit mycket uppskattad i Tyskland. Trots en del besvärliga avsnitt på
Hamburg-dialekt gick det bra att läsa boken på tyska, även om jag länge trodde att
en exklusiv päls av viss betydelse var gjord av hermelin istället för ekorre.
Det är en lite vemodig kärleksroman om det som förloras och det som blir kvar,
men framför allt handlar det om kriget från ett annat perspektiv än
trupprörelser och vapenslag: i centrum står kvinnan och platsen. Mitt eget besök
i Hamburg gjorde jag tillsammans med en god vän som inte heller längre finns
kvar på jorden. Om vi åt currywurst? Nej, den gången blev det en krämig hummersoppa
med konjaksgrädde.
Yvonne Blomberg
