Jag brukar alltid undvika romaner som beskrivs som ”drabbande” eller som handlar om ”sköra” människor. Varför? Därför att det känns som om författaren utnyttjar en genväg till läsarens känslor och inte bryr sig om det litterära hantverket som kräver sådant som gestaltning och medveten komposition. Givetvis kan det ha terapeutisk betydelse att få berätta sin historia, men konst blir det sällan.
Ett försök att bygga en brygga mellan de båda världarna var bekännelselitteraturen, ett 70-talsbegrepp som för övrigt beskrivs mycket kort och bra i Nationalencyklopedin, med sina tre dominerande teman: modersupproret, sexualiteten och könsrollsproblematiken. Den starka kopplingen till den terapeutiska funktionen blev till sist alltför belastande också för de kvinnliga författarna, som ville undvika etiketten eftersom de menade att den förminskade deras verk. I grunden var det dock från början en politisk snarare än terapeutisk strategi – genom att berätta om våra (kvinno)liv för varandra skulle det bli lättare att upptäcka de underliggande strukturerna.
Att genrebestämningen är stendöd betyder förstås inte att sådana böcker inte längre skrivs. Ett fint exempel är En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna från 2004. Det är en isande skildring om att vara dotter, syster och mor. Ur sprickorna i den kristallhårda ytan stiger en plågsam lukt av instängd kvinnlighet. Och jag hittar faktiskt inget annat ord än drabbande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar