Tydlighetens tyranni

Begreppet den polyfona romanen lanserades 1926 av den sovjetiske litteraturforskaren Michail Bachtin i hans berömda analyser av Dostojevskijs romankonst. Tanken var att romaner, i kraft av sitt omfång och alla berättartekniska möjligheter, kan vara mångstämmiga till sin karaktär. En god roman uttrycker alltså inte bara en enda hållning, vare sig god eller inte, utan berättelsen växer fram ”dialogiskt”. Än har jag inte läst något av Mo yen, men resonemanget verkar i hög grad användbart på hans romaner om de beskrivningar som jag har läst stämmer.

   Vissa verkar mena att nobelpriset inte bör utdelas till en författare som inte tagit tydlig politisk ställning, och själva tydligheten skulle då vara ett avgörande kriterium. Invändningen att man bör läsa böckerna ifråga innan man dömer betraktas med misstro, ja närmast som ett försök att komma undan en besvärlig frågeställning. I botten ligger antagandet att en författare i Mo yens position inte skulle kunna skriva en roman som strider mot den officiella linjen. Det förrädiska begreppet ”tydlighet” har verkligen blivit ordet för dagen, trots att det ligger så farligt nära ”förenkling”. Kanske har det att göra med att det komplicerade tar tid? Tydlighet är dock lika oförenligt med en mångstämmig roman som olja med vatten.

   Och vad hände då med Bachtin? Han förvisades dessvärre till Kazakstan och stämplades av Sovjetregimen som "tvivelaktig på grund av sitt förakt för den officiella ståndpunkten".

Yvonne Blomberg