Jag har flera gånger fått frågan från yngre gäster om jag
verkligen har läst alla böcker som står på våra hyllor? Frågan framställs ofta
med klentrogen stämma och den ger mig var gång en vag skuldkänsla.
Att svara ja känns som en plikt eftersom det känns obestämt läsfrämjande.
Det jakande svaret blir då en bekräftelse på den underliggande frågan om det
överhuvudtaget går att läsa så mycket böcker? Svaret är inte bara ja, utan det
är till och med önskvärt! Ett ja är också det korrekta svaret på den
underförstådda frågan om jag personligen verkligen har läst så många böcker. I
själva verket har jag givetvis läst fler böcker än jag äger – böcker som jag
lånat, tappat bort eller kanske till och med kastat! Ett ja är dock inte sant,
varför det lämnar en svag doft av dåligt samvete över ett så lögnaktigt
påstående. Kanske kan det till och med uppfattas som rent skryt, som trycker ner
den stackars unga frågeställaren så att denne helt tappar lusten att läsa en
bok, eftersom det förstås inte räcker med en enda utan så oändligt många fler finns
att läsa?
Att svara nej bjuder å andra sidan in till ett samförstånd
som inte heller känns bekvämt. Mitt nekande svar följs automatiskt av ett skamset
leende eftersom jag fruktar att det verkar som om jag försökt framstå som mer
bildad än jag är. Den unga frågeställaren drar också en suck av lättnad, eftersom
han eller hon därmed får sitt inledande tvivel på att någon egentligen orkar
läsa så många tråkiga alster bekräftat. Genom att svara nej förnekar jag också
alla de andra namnlösa böckerna som jag har läst, och som inte fångats in på
mina hyllor som dammiga troféer från en avlägsen jakttur. Visar inte det i
själva verket på en hårresande brist på lojalitet?
Frågan kvarstår: är det bättre att ha läst alla sina böcker
än att inte ha gjort det? Båda svaren verkar egentligen lika vettlösa. Om jag
nu redan har läst dem, varför har jag då kvar dem? Om jag inte läser dem,
varför har jag då skaffat dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar