Framtidsspaning om medier och kultur i coronatider

 -    Dagstidningar i pappersformat kommer att försvinna inom tre år. Dagens dubbla system - papper/pdf resp. digitala sajter – är inte långsiktigt hållbart vare sig för branschen eller för det statliga stödsystemet.

 -          Filmbiograferna kommer inte att överleva coronapandemin. Inte för att film också kan ses i hemmet eller för att efterfrågan på ett innehåll minskar, utan för att streamingen av tv-serier tar över konsumtionen av filmad dramatik, vilket biografer inte är skapade för.

 -          Böcker i pappersformat kommer däremot att finnas kvar länge än. Även om både e-böcker och ljudböcker växer i relativ betydelse kommer konceptet ”läsa böcker” fortfarande av många att förknippas med en fysisk bok, som inte behöver laddas ner och som enkelt kan tas med överallt. Praktiskt!

En klubb med bitter eftersmak

 Efter mina positiva kortrecensioner av Katarina Frostensons båda böcker ”K” och ”F” har jag blivit utmanad att läsa Matilda Voss Gustafssons bok ”Klubben” från 2019. Boken har uttalade sanningsambitioner och har beskrivits som ett av de bästa exemplen på litterär journalistik. Den berättar om den s.k. Kulturprofilens återkommande sexuella övergrepp på kvinnor i det svenska kulturlivet. Kulturprofilen är gift med den uppburna poeten Katarina Frostenson, tillika ledamot i Svenska akademien. När historien om Kulturprofilen exploderade hösten 2017 fick det dramatiska konsekvenser för Svenska akademien och för Katarina Frostenson och hennes man, vilket hon alltså berättar om i sina båda böcker.

Motiverar ”Klubben” sin uppburna plats i svensk nutidshistoria? Det finns förvisso delar i berättelsen som är starka, inte minst de insprängda intervjuerna med utsatta kvinnor, men överlag är boken tunn och den brister i grundläggande metodik. Utifrån skandalen med den mäktiga amerikanska filmproducenten Harvey Weinstein, som utsatt kvinnliga skådespelare för sexuella övergrepp under många år, försöker författaren göra Kulturprofilen till en svensk motsvarighet. Hade författaren velat undersöka saken närmare talar allt tvärtemot för att Kulturprofilen endast haft en marginell position i svenskt kulturliv med begränsade möjligheter att främja eller stoppa någons karriär. Svenska akademien beskrivs vidare som den viktigaste och mest avgörande aktören när det gäller den smala litteraturen i Sverige, vilket ska befästa författarens bild av Kulturprofilens/Frostensons otillbörliga makt, utan att läsaren får veta något om t.ex. Författarfondens och Kulturrådets omfattande bidrag till såväl författare som smal litteratur.

Allvarligt är också att författaren begår grova karaktärsmord på Kulturprofilen och Katarina Frostenson. Deras personligheter, uppväxter, yrkesliv och sociala förmågor beskrivs överlag med nedsättande och förklenande omdömen delvis baserade på anonyma källor och utan att man som läsare bjuds på någon alternativ eller förklarande bild. Författaren hänvisar till att Kulturprofilen tackat nej till att bli intervjuad om kritiken mot honom men det framgår inte om Katarina Frostenson fått motsvarande erbjudande. I det läget borde författaren ha tonat ner de ofta kränkande personomdömena, vilket inte skulle ha hindrat en redogörelse av de sexuella övergreppen.

Ytterligare en invändning om ”Klubben” gäller de negativa kommentarerna om gruppen som på 1980-talet samlades kring den postmoderna tidskriften Kris. I gruppen ingick bl.a. Horace Engdahl och Anders Olsson, båda senare ledamöter i Svenska akademien. Även Katarina Frostenson fanns med i kretsen kring Kris. En viktig distinktion som postmodernismen utforskade var den mellan ”liv” och ”dikt”. Mycket av de senaste årens debatt och kritik mot Svenska akademien, även i ”Klubben”, tycks utgå från att den distinktionen inte finns. Man kan fråga sig om det är en rimlig hållning till kultur och kulturskapare men något intresse av att fördjupa den diskussionen hittar jag inte i boken.

Läsningen av ”Klubben” lämnar en bitter eftersmak efter sig. Min förståelse för Frostensons behov av att i bokform ge sin alternativa bild har snarast ökat. Boken får därför bara två blombergare av fem möjliga.

Göran Blomberg

Kalmar – Stockholm, med kärlek

Debutanten Tove Folkesson har skrivit en bok som heter Kalmars jägarinnor. Eftersom jag själv kommer från Kalmar var det förstås svårt att motstå en bok med en sådan titel. Den har beskrivits som en generationsroman för unga kvinnor, ungefär som Ulf Lundells Jack för oss som var unga på 70-talet. Den handlar om Eva Zachrisson, ”född i Stockholm”, vars familj av oklar anledning flyttar till Kalmar. Det är en strålande vital bok som pulserar lika häftigt som ett tonårshjärta, men för mig är det något visst som stannar kvar, nämligen hur bilden av det lilla, småborgerliga och slutna Kalmar ställs mot drömmen om Stockholm. 

    Mitt eget 60-tal var fyllt av resor upp och ner längs riksfemton, alias E22, på väg till släkten i Stockholm. På den tiden var varje omkörning ett riskfyllt företag som hela familjen med spänning deltog i. Otåligheten fördrevs genom att spana efter alla hållpunkter längs resan, som den höga bron över den djupa viken, den enorma ladan, den största vi någon sett, promenaden i Norrköping med sina flotta hus, som nedlåtande tittade ner på oss och snobbigt försökte efterlikna Stockholm, eller platsen för den hemska olyckan där en hel familj blev utplånad. Baksätet var lika fullt av förväntan när vi åkte norrut som av hemlig lycka när vi fick åka söderut igen. Hos dem som inte fick följa med märktes en blandning av aggressivitet och avund. Sorgligt nog märks denna ambivalens fortfarande, till exempel i den ursäktande tonen när man talar om sin hemstad: ”härnere”. Den storögda idén om Stockholm, staden bland molnen, glänsande av ljus, fina kläder och fina manér lever kvar ohotad. Tänk vilka lyckliga människor som talar som man ska och som har denna obestämbara, medfödda nimbus av storstad, utan varje spår av tönteri och bonnighet! Då spelar det ingen roll att Stockholm i själva verket innebär en massa nya begränsningar, fysiskt såväl som socialt! Den berömda toleransen handlar mer om utbredd likgiltighet än något annat. Udda personligheter tolereras minst lika kärleksfullt i östra Småland, jag garanterar. 

      Glöm det helt enkelt, kära Kalmarbor. Det Stockholm som ni längtar så hett efter finns ändå inte. Ni tror att det är som Kalmar, fast större. Det är det inte. Det finns ingen scen att beträda. Stanna där ni är – man blir inte smartare för att man är flera. Den som har sett en förskrämd skara stockholmare samlas i ottan på en pendeltågsstation för en gemensam svampexkursion börjar till exempel lätt tvivla. Om det är samlad intelligens man är ute efter bör dessutom rimligen Tokyo eller  Jakarta vara bättre alternativ med sina ungefär 40 miljoner invånare. Den som följer med i de upphetsade diskussionerna om eventuella nybyggnationer eller rivningar av klocktorn eller långa utläggningar om vilka etablissemang som har legat bakom vilken port och exakt när undrar också i vilket annat avseende än det rent kvantitativa som detta skiljer sig från den mest förlegade landsbygdspatriotism. 

     Dessutom, när du sitter där i din trånga etta på Söder med en skyhög andrahandshyra är risken stor att grannen redan flyttat till New York. 

      Var jag själv bor? I Täby, kan man få en kopp kaffe?

Yvonne Blomberg

Boken som inspirerade till den här texten heter Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson och den kom ut på Weyler förlag 2013.

Den sicilianska leoparden

Någon gång mitt i livet får de flesta av oss en insikt om att vår tid på denna jord inte är oändlig och att det finns yngre generationer som håller på att ta över. Man känner sig inte heller lika hemtam som tidigare i samhällets utveckling. Om denna livscykel har många författare skrivit genom århundradena och det finns ett stort antal böcker på detta tema i litteraturhistorien, från olika historiska epoker. Till de klart lysande exemplen i denna genre vill jag lägga Leoparden av den sicilianska författaren Giuseppe Tomasi di Lampedusa. Boken publicerades 1959, två år efter författarens död. Den blev snabbt en stor försäljningsframgång och tillhör i dag de verkliga klassikerna. Den sicilianska släkthistoria som berättas i boken inleds 1860, med Garibaldis landstigning på ön, och sträcker sig fram till 1910.

Huvudpersonen är prins Fabrizio Salina, överhuvud för en månghundraårig ätt i kungadömet Bägge Sicilierna, som på den tiden omfattade Sicilien och den södra halvan av nuvarande Italien. Bokens titel är hämtad från den jaktleopard som finns i ättens vapensköld. När Garibaldi och hans rödskjortor landstiger på ön förstår prinsen att den gamla ordningen, med hans egen privilegierade samhällsklass, oåterkalleligen är på utdöende och han vare sig vill eller orkar kämpa emot. Det är dock flera politiska krafter som ligger bakom kraven på förändring – folkets missnöje med fattigdom och förtryck, det utbredda motståndet mot Frankrikes inflytande liksom den nya strävan efter ett enat Italien – och vilken riktning utvecklingen ska ta är det ingen som riktigt vet.

På det personliga planet är det prinsens älskade systerson Tancredi som får representera den nya tiden, vilket bl.a. manifesteras genom romansen och giftermålet med den vackra Angelica, dotter till en av Siciliens uppkomlingar och nya härskare. Prinsen betonar dock att även Tancredi och hans kamrater förr eller senare kommer att utmanas av nya generationers idéer och krav på inflytande. Fast en återkommande fråga i boken är vilka förändringar som egentligen sker i ett samhälle över tid. I ett centralt replikskifte förklarar Tancredi för den åldrande prinsen att ”om vi vill att allt ska förbli vid det gamla, så måste vi ändra på alltihop”. Genom att anpassa sig till nya herrar och inte göra aktivt motstånd kan överheten behålla många av sina positioner och privilegier. När prinsen med ålderns rätt möter döden i Palermo 1910, i form av en ung kvinna klädd i resdräkt som kommer för att hämta honom, är han fortfarande en relativt mäktig och besutten man.

Göran Blomberg

PS. Den som vill fördjupa sig ytterligare i den sicilianska och italienska 1800-talshistorien kan med fördel läsa Göran Häggs relativt nya bok Ett alldeles särskilt land (Norstedts, 2012).

Rykande aktuellt om internatskolelivet

Långtråkighet, isolering och 12 timmar av hopplös tristess efter lektionernas slut som måste fyllas med något. Det är den fond mot vilken händelserna i Robert Musils debutroman Den unge Törless förvillelser från 1906 utspelar sig. Trots föräldrarnas tveksamhet får Törless igenom sin vilja och får börja på den avlägset belägna elitskolan, något som givetvis sporrar honom att stanna kvar trots vantrivseln. Här finns mycket stoff att hämta för internatskolehataren, och hur avskildheten i sig kan skapa en grogrund för utstötning av dem som uppfattas som svagare, kroppsligen eller andligen.
   Om nu frågan om internatskolornas vara eller inte vara inte får en att ligga sömnlös om nätterna finns det många andra anledningar till att läsa boken, inte minst språket med sina växlingar mellan reflektion, beskrivning och dialog. I Musils sällskap får man känna sig intelligentare än vad man är och blir dessutom road på vägen, som i beskrivningen av den svärmiske Törless försök att läsa Kant: ”När han utmattad upphörde efter ungefär en halvtimme hade han bara hunnit till sidan två, och svett trängde fram i hans panna.” Själv hittade jag den på ett antikvariat i en pocketutgåva i Delfinserien från 1969, ett annat tips är väl biblioteket.

Yvonne Blomberg

Tyskt sommarlov

Författaren och konstnären Wolfgang Herrndorf är död. Han sköt sig en natt i augusti vid stranden av en kanal i Berlin, endast 48 år gammal, märkt av en elakartad hjärntumör. Jag skänker min envisa tyskalärarinna en tacksamhetens tanke som gjort det möjligt för mig att läsa hans bestseller Tschick på tyska. Det går nämligen inte att få tag på någon av Herrndorfs få romaner på svenska, trots att han fick en rad utmärkelser i Tyskland. 

    För Maik, 14, kan sommaren inte börja sämre: modern är på avgiftningsklinik, fadern sticker med sin unga sekreterare, ingen inbjudan till århundradets fest, olyckligt kär, konkurs hotar familjen, inga vänner… Men när Tschichatschow, invandrare från Ryssland och ny i klassen, dyker upp förvandlas sommaren totalt. Tillsammans söker de sig fram genom Östtyskland i en stulen Lada som tappert fraktar dem runt bland mer eller mindre märkliga existenser i utkanten av samhället. 

      Det är en drastiskt sorglig och rolig bok, där världen betraktas med vidöppen blick och livet framstår som alldeles nytt och skimrande, så som det var när man var fjorton år och tillvaron var full av gåtor.

Yvonne Blomberg

Det pro-israeliska dilemmat

Som barn på 60-talet hade vi många dramatiska och historiska händelser i vår samtid att engageras och förskräckas av. Mitt politiska intresse väcktes tidigt av nyheter om efterkrigstidens delade Europa med flera kommunistiska och fascistiska diktaturer, om ungdomsprotesterna mot Vietnamkriget och kapitalismen, om karismatiska svenska politiker som Olof Palme och C H Hermansson, om morden på John F Kennedy och Martin Luther King och – inte minst - om konflikten i Mellanöstern mellan Israel och dess arabiska grannländer. Under sexdagarskriget 1967 var jag elva år och det var ingen tvekan om var mina sympatier låg. Jag var mycket imponerad av hur Israel slog tillbaka sina attackerande fiender och kunde stå som rättmätig segrare i det korta kriget.
    Fem decennier senare är det politiska läget i världen nästan helt annorlunda. Det kalla kriget och järnridån tillhör numera historien, demokratin har segrat över både kommunistiska och fascistiska dikaturer och krigen mellan nationer i världen har i stort sett upphört. Men konflikten i Mellanöstern bryter mönstret och fortsätter tröstlöst år efter år. Utvecklingen sedan 1960-talet har präglats av krig och terrorattacker, Israels existens är fortfarande hotat av andra länder och av militanta palestinska grupper, samtidigt som palestinier lever under omänskliga förhållanden i flyktingläger och i Gaza. Som utomstående betraktare är det lätt att tappa hoppet om att en lösning är möjlig, särskilt som omvärldens syn på konflikten i huvudsak är delad i två oförenliga positioner, för eller emot Israel.
    Denna till synes olösliga konflikt spelar en central roll i Anders Carlbergs bok När lojaliteten prövas. Om Israel och svensk-judisk identitet (Hjalmarson & Högberg, 2013). Författaren var under åren 1998-2008 ordförande i Judiska Församlingen i Göteborg och han har under många år varit aktiv i debatten om den svensk-judiska minoriteten och Israel. Boken är djupt personlig och beskriver det dilemma som Carlberg upplever mellan att å ena sidan vara lojal mot Israel i ett Sverige med många starka Israel-kritiska röster, som också omfattar ren antisemitism, och att å den andra sidan inte heller blunda för en djupt problematiskt politisk utveckling i Israel under senare år.
    Carlberg riktar skarp kritik mot den svenska vänstern och Svenska Kyrkan för deras många gånger onyanserade antiisraeliska retorik. Den judiska minoriteten i Sverige är för liten för att med egen kraft kunna motverka de antisemitiska schabloner från arabvärlden som i ökad utsträckning sprids i Sverige, samtidigt som den ”svensk-svenska” majoriteten står tigande vid sidan om. I det läget krävs det utan tvekan ett stort mått av personligt mod för att nagelfara den politiska utvecklingen i Israel under de senaste decennierna på det sätt som Anders Carlberg gör. Medveten om risken att hamna i säng med fel personer, vill han i första hand vara trogen sina ideal som humanist och universalist.
    Det är ingen vacker bild som ges av situationen i Israel. Carlberg beskriver hur den ursprungliga sionismens mål att judarna skulle få förutsättningar att bli ett folk som alla andra, med möjligheter att utveckla sin särart i respekt och samarbete med andra, numera har ersatts av en sionism med starka nationalistiska och exklusiva inslag. Många exempel ges på den politiska vindkantringens negativa konsekvenser, bl.a. den förändrade synen på de israeliska bosättningarna på Västbanken, som erövrades 1967. Den nuvarande högerregeringen betraktar bosättningarna som legala och därmed möjliga att utveckla ytterligare, vilket knappast gynnar en fredlig utveckling i regionen. Enligt Carlberg riskerar en judisk stat som inte respekterar de demokratiska värdena i sin maktutövning att förlora det starka stöd som man haft bland judar världen över.
    För alla som vill öka sin förståelse av konflikten i Mellanöstern och av den svensk-judiska minoritetens situation är Anders Carlbergs bok en guldgruva. Den är skriven utifrån ett judiskt perspektiv, men de erfarenheter som förmedlas har ett betydligt bredare intresse.

Göran Blomberg