Om män och böcker

Vem skriver bättre om män och böcker än en man? Jag lämnar plats för Göran, min man som utanför bloggvärlden arbetar som statlig utredare.

Det är ett faktum att män inte läser böcker i samma grad som kvinnor. Vad som läses är också könsbundet. Män läser hellre böcker som är skrivna av och om män, medan kvinnor läser böcker av och med båda könen. Frågan är om vi därmed har identifierat ett problem som bör hanteras av samhället? Är målet att män ska ha samma läsvanor som kvinnor? Som kulturintresserad man, gift med en litteraturvetare och pappa till två söner har jag funderat en del på det.
  Själv växte jag upp med böcker och läsning som självklara delar av livet. Det fanns inget överflöd av litteratur hemma, men böcker var återkommande födelsedagspresenter och julklappar, bl.a. klassiska äventyrsromaner som De tre musketörerna och Jorden runt på 80 dagar. När jag var i mellanstadieåldern på 1960-talet införde mina föräldrar också något som kallades för ”månadsbok”. I slutet av varje månad fick jag pengar så att jag kunde gå att köpa en egen bok. Det fanns visserligen ett villkor, att jag inte samtidigt skulle läsa eller köpa serietidningar, men det var ett lätt val. Med tiden blev det en ansenlig samling med Wahlströms gröna serie. Tvillingdeckarna och Biggles var mina favoriter.
  I vuxen ålder har jag fortsatt att läsa böcker och bokhyllan har växt. Läsandet går dock i vågor. Periodvis läser jag mycket och intensivt, men emellanåt kan det dröja innan något nytt bokprojekt kommer igång. Jag har helt enkelt blivit mer kräsen med åren och det hänger i sin tur samman med övertygelsen om att läsning inte handlar om något annat än den egna lusten, om det jag själv får en behållning av att läsa. Att läsa böcker av hög kvalitet är en belöning i sig och för mig råkar det i första hand vara böcker av manliga författare som lockar. Det får inte finnas något tvång inblandat, vare sig det handlar om att läsa överhuvudtaget eller om att läsa vissa böcker, för då försvinner lusten.
  Den inställningen låg också bakom hur vi uppfostrade våra söner. Vi läste för dem när de var små, vi visade med våra bokhyllor att böcker är naturliga delar av ett hem och vi gav dem böcker att läsa själva när de blev större. Men vi sa aldrig att de var tvungna att läsa för att bli bättre människor eller för att de skulle må bra. Var det en framgångsrik strategi? Det vet vi inte än, men framför allt är frågan fel ställd. Lika lite som jag själv vill känna mig tvingad att läsa vissa böcker, lika lite kan jag se det som ett problem om sönerna väljer att ägna sig åt andra saker som kan vara väl så utvecklande.
  Människors läsvanor är alltså högst personliga och avgörs av vars och ens lust att fördjupa sig i en bok. Läslust går inte att kommendera fram och det är därmed inte heller ett samhällsproblem om män läser i mindre grad än kvinnor eller om män läser andra böcker än kvinnor. I alla fall så länge det finns god tillgång på litteratur av hög kvalitet.

Göran Blomberg

En författares kamp

Recension av Karl Ove Knausgård, Min kamp I-II. Norstedts 2010-11

Framför mig på skrivbordet ligger två band med sammanlagt 1000 sidor av en enligt omslagstexten autofiktiv roman och fler är på väg. Begreppet ”autofiktivt” lär beskriva ett  svävande tillstånd mellan dokumentär och fiktion, men verket känns egentligen mer självbiografiskt och självutlämnande än så och de fiktiva inslagen är svårupptäckta, försåvitt de inte är mer försåtligt sammanvävda med de faktiska minnesbilderna.  Författare är Karl-Ove Knausgård, norsk författare sedan flera år bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, som blev en stor succé. Nästa roman blev En tid för allt, vars tillkomst också skildras i Min kamp. I Min kamp är det författarens eget liv som står i centrum, varvat med betraktelser och iakttagelser i en slags dagbok, men utan dagbokens fasta struktur. Projektet börjar som en slags grundträning för att hålla igång skrivandet i väntan på att rätt idé ska infinna sig, lite som ett laboratorium där de ”riktiga” konstverken så småningom ska kunna destilleras fram.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att boken heter Min kamp. Under den här tiden läser Knausgård just Hitlers Min kamp, en läsning som han för övrigt berättade om sitt Sommar-program som gick i Sverige Radio i augusti i år. Kanske vill titeln säga att det är så här kampen mot övermakten ser ut idag: en småbarnsförälder som utmattad kämpar med tvätthögar, disk och kraven på att vara en god förälder samtidigt som man längtar efter att få lite egen tid för att göra det man är ämnad till. Det är skönt att han tar tillbaka de här orden och gör dem användbara igen.

Särskilt den första delens skildring av uppväxttiden, den första trevande tiden som författare och faderns missbruk är mycket stark. Starka är också skildringarna av de psykiska sammanbrotten och kärleken till den kvinna som blir hans hustru och deras barn. För litteraturälskaren finns mycket att hämta i Knausgårds läsningar av andra författare och reflektioner kring skrivandet. Men det finns också en hel del roliga inslag, inte minst i jämförelserna mellan norskt och svenskt och iakttagelserna av svenskt kulturliv.

Att skriva en recension av de här böckerna är egentligen omöjligt. Knausgård är en fantastiskt skicklig författare och man tycker sig komma väldigt nära författarens och hans familjs liv. Den självbetraktande trenden i samhället är ju så stark idag och de flesta anser sig ha ett intressant, personligt öde att berätta. Min kamp står ut eftersom den är så ovanligt ärlig, såväl när det gäller personlig fåfänga som generande svagheter, men också intellektuellt utmanande. Om man ska drista sig till någon slags kritik är det, som också någon av Knausgårds vänner påpekar i själva boken, frånvaron av en begriplig form och struktur. Jag kom på mig själv många gånger med att försöka förstå när och var något skrivs, är det ett samtal som återges eller är det en återblick? Varför får vi veta just det här och inget annat? När händer detta och detta? Som läsare ska du vara beredd på en svindlande färd genom Knausgårds liv. Om du väljer att åka med kommer du att sköljas upp, omtumlad, på en annan och bättre plats än där du startade.

Yvonne Blomberg
Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2011

Om att ha många böcker

Jag har flera gånger fått frågan från yngre gäster om jag verkligen har läst alla böcker som står på våra hyllor? Frågan framställs ofta med klentrogen stämma och den ger mig var gång en vag skuldkänsla.

    Att svara ja känns som en plikt eftersom det känns obestämt läsfrämjande. Det jakande svaret blir då en bekräftelse på den underliggande frågan om det överhuvudtaget går att läsa så mycket böcker? Svaret är inte bara ja, utan det är till och med önskvärt! Ett ja är också det korrekta svaret på den underförstådda frågan om jag personligen verkligen har läst så många böcker. I själva verket har jag givetvis läst fler böcker än jag äger – böcker som jag lånat, tappat bort eller kanske till och med kastat! Ett ja är dock inte sant, varför det lämnar en svag doft av dåligt samvete över ett så lögnaktigt påstående. Kanske kan det till och med uppfattas som rent skryt, som trycker ner den stackars unga frågeställaren så att denne helt tappar lusten att läsa en bok, eftersom det förstås inte räcker med en enda utan så oändligt många fler finns att läsa? 

    Att svara nej bjuder å andra sidan in till ett samförstånd som inte heller känns bekvämt. Mitt nekande svar följs automatiskt av ett skamset leende eftersom jag fruktar att det verkar som om jag försökt framstå som mer bildad än jag är. Den unga frågeställaren drar också en suck av lättnad, eftersom han eller hon därmed får sitt inledande tvivel på att någon egentligen orkar läsa så många tråkiga alster bekräftat. Genom att svara nej förnekar jag också alla de andra namnlösa böckerna som jag har läst, och som inte fångats in på mina hyllor som dammiga troféer från en avlägsen jakttur. Visar inte det i själva verket på en hårresande brist på lojalitet?

    Frågan kvarstår: är det bättre att ha läst alla sina böcker än att inte ha gjort det? Båda svaren verkar egentligen lika vettlösa. Om jag nu redan har läst dem, varför har jag då kvar dem? Om jag inte läser dem, varför har jag då skaffat dem?