Fredrika Runeberg – författardrömmar i nationalskaldens skugga

 Recension av Merete Mazzarellas bok Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru. Atlantis. 2007.

Merete Mazzarella har med stöd från Svenska litteratursällskapet i Finland skrivit en bok om Johan Ludvig Runebergs maka Fredrika. Mazzarella, som är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, visar att det går att förena vetenskaplighet med en lättläst och reflekterande stil. Man behöver inte vara fackman för att ha glädje av den här framställningen, även om den rymmer en del artig polemik mot andra forskare på området. Fredrikas livshistoria är intressant också ur ett vidare kultur- och kvinnohistoriskt perspektiv med tanke på att hon rörde sig i den tidens finlandssvenska kulturelit i ett spännande skede av den finska historien.

Fredrika Tengström gifte sig som 24-åring med Johan Ludvig Runeberg år 1831. Hennes farbror Jacob Tengström var ärkebiskop och universitetskansler, och i hans hem samlades, som Fredrika själv skriver: ”naturligtvis hvad Åbo ägde mest framstående i vetenskap och dikt”. Fredrikas egen skolgång blev däremot enligt tidens sed mycket kort, något som hon återkommer till med beklagande senare under sitt liv. Hon gick från att ha levt i skuggan av den beundrade farbrodern till att framleva sitt liv i skuggan av sin ännu mer beundrade make. Fredrika födde åtta barn, och det krävdes mycket praktiskt arbete för att hålla denna stora familj med alla gäster igång. Något överflöd när det gällde pengar och tjänstefolk var det knappast och hennes egna författardrömmar fick inte ta någon tid. Det var i mannens kretsar som de djupa samtalen fördes och där deltog oftast inga damer. Lägg därtill att gränserna för vad som ansågs passande för en dam att skriva om var oerhört snäva, och det är kanske inte förvånande att de skrifter hon ändå fick publicerade knappast har gått till litteraturhistorien.

Mazzarella resonerar kring hur man ska läsa och kunna förstå Fredrika Runeberg idag, inte minst hur främmande och nästan motbjudande det är att bevittna hennes ständiga försök att förminska sig själv. Likaså är det nära nog omöjligt att förstå hennes tålamod med makens svärmerier för andra kvinnor. Hennes liv levdes inom ramarna för den traditionella kvinnorollen, och kanske tassar Mazzarella lite väl försiktigt fram här även om det är befriande att slippa någon ohistorisk rättegång. Över huvud är Johan Ludvig som så grundligt definierade hennes liv en ganska blek figur i boken, men det är naturligtvis en del av syftet: att lyfta fram Fredrika som en självständig person, värd att lyssna till, och då får väl även en nationalskald finna sig i att stanna i skuggan.

Yvonne Blomberg 

Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2008