En del böcker är så provocerande och irriterande att de
egentligen inte borde bli lästa. Ändå blir de det och frågan är varför.
Det undrar jag efter att ha läst ut Stig Larssons självbiografiska
roman När det känns att det håller på ta
slut (Bonniers). När den kom ut i höstas framställdes författaren som nedbruten
och utblottad av sitt drogmissbruk och den del av boken som uppmärksammades
mest var en scen där författarjaget förgriper sig sexuellt på en ung kvinna. Men
det är inte rättvisande. I själva verket är det en man med ett grandiost ego som
berättar sin historia och boken innehåller betydligt fler obehagliga inslag än
den urspårade sadomasochistiska sexakt som beskrivs på sidan 486 av 500.
Trots att författaren försöker göra upp med sitt
narkotikamissbruk är den nya boken i praktiken en hyllning till amfetaminets många
förtjänster. Några av världslitteraturens viktigaste verk, dvs. Stig Larssons
egna böcker, skulle inte ha blivit till utan tjacket. Och om man bara tar
mindre doser och har en bra relation till sin langare finns det egentligen inga
större nackdelar. En fördel är att baksmällorna blir lindrigare jämfört med det
populära kokainet.
Tjacket och kulturen är också inkörsporten till författarens
kriminella umgänge. När han i början av 1990-talet sätter upp en pjäs om
värstingar på Dramaten får han på köpet en utmärkt kanal till Stockholms undre
värld. Bland de langare, tjuvar och mördare som han träffar och är tjusad av finns
kändisar som Milan Sevo och Clark Olofsson.
En stor del av boken handlar om författarens namngivna
flickvänner och fruar. Han grubblar mycket över varför det inte har fungerat
med längre förhållanden, men med tanke på sina många otroheter och sin
förtjusning över unga fotomodellslika flickor behöver han nog inte vara så
förvånad. Vi får också lära oss hur viktigt det är att ha en vacker ung kvinna
vid sin sida när man umgås i fina och mäktiga kretsar.
Stig Larsson provocerar och irriterar med sitt
motsägelsefulla och ogenerade beteende i boken. Jag är dock rätt säker på att
han inget hellre vill än att just provocera och irritera läsaren genom att inte vara moralisk, nykter eller trogen
och genom att t.ex. röra sig obehindrat mellan högkulturella och kriminella
kretsar. Det är ingen dålig bok. Den är rappt skriven och författaren bjuder
generöst på sig själv. Och däri ligger nog svaret. Jag har läst den här boken därför
att den bjuder på ett betydande motstånd och därför att irritation är en
underskattad drivkraft. Bland alla lovsånger om bokläsningens positiva effekter
kan det vara nyttigt att påminna om att även upprörande och frustrerande läsupplevelser
har ett värde.
Göran Blomberg
