Hittat i hyllan II

Här kommer ett tips till dig som råkar ha missat det moderna genombrottet i nordisk litteratur – den enda bok du behöver läsa är Niels Lyhne av Jens Peder Jacobsen. 

    Man behöver inte ens känna till något om vad striden handlade om, det räcker med att vara uppmärksam när man läser den här lilla pärlan från 1885. De långa idealistiska utläggningarna med överlastat och sötaktigt prat avslutas ofta med ett torrt konstaterande och den svärmiske tas ned på jorden lika effektivt som den stackars huvudpersonen Niels Lyhne själv.

    När den unge men farbroderlige Niels svärmar för fru Boye, som egentligen är äldre och mer erfaren än han, och talat länge och väl om Kvinnan och sin högt syftande kärlek säger hon frankt: ”Jag föraktar fantasi” och ”vi är ju gudomliga nog som vi är!” Och tillägger: ”Jag kallar det våld mot vår natur. Jag kallar det dressyr. Mannens kärlek är dresserande.”  

    Kallt konstaterar författaren om huvudpersonen: ”En grå dag i mars blev han skjuten i bröstet.”

    Romanen är inte känd för sin goda komposition och den har onekligen ett konstruerat drag över sig. Karaktärerna träder fram på rad som i ett medeltida klockspel för att i tur och ordning spela sina roller som representanter för en viss idé eller livshållning. Men en verkligt bra författare kan inte dölja sin förmåga – ta bara scenen där Niels sakta gungar fru Boye fram och tillbaka, fram och tillbaka i gungstolen i den tomma, solbelysta lägenheten och känn hur lusten pulserar lika andlöst tung ännu idag efter 150 år.

Yvonne Blomberg

En tjänsteman läser historien om SCUM-manifestet

Dagens Nyheter presenterade hösten 2011 resultatet av en omröstning om 2000-talets tolv bästa svenska romaner. Bland författarna på listan fanns flera som redan var representerade i våra bokhyllor, som Monika Fagerholm, Steve Sem-Sandberg, Åsa Linderborg, P O Enquist, Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Men några av författarna på listan saknades och det var särskilt en av dessa som lockade: Sara Stridsberg. Utan att kunna sätta fingret på varför, hade jag fått uppfattningen att det var ett både modernt och krävande författarskap som borde läsas.

     Ett drygt år senare började jag läsa Stridsbergs bok Drömfakulteten (Bonnier Pocket, 2005). Det ska gärna erkännas att jag inledningsvis var skeptisk. Jag hade inte läst på något om bokens handling, men både formen och innehållet tydde på att målgruppen i första hand var yngre kvinnor och att boken knappast var avsedd att intressera vita medelålders män. Men där hade jag fel.

     Drömfakulteten är berättelsen om Valerie Solanas, amerikanskan som på 1960-talet skrev SCUM-manifestet och som sköt Andy Warhol. Konstnären överlevde visserligen sina skottskador men återhämtade sig aldrig fullt ut och dog några år senare. Solanas dömdes för mordförsök och tillbringade flera år på mentalsjukhus, kraftigt drogberoende och medellös. Hon försökte bl.a. sälja sin bok med SCUM-manifestet på gatorna i New York utan större framgång och dog utblottad i slutet av 1980-talet, 52 år gammal.

     Solanas manifest är ju känt för sin starka kritik, för att inte säga hat, mot män. Även om betydelsen av ”SCUM” inte lär vara utskriven i manifestet har det allmänt uppfattats betyda Society for Cutting Up Men. Tillsammans med minnet av skotten mot Andy Warhol framstår manifestet därmed som obehagligt hotfullt för oss män. De kan väl ändå inte mena allvar? I den omtalade uppsättningen av manifestet på Turteatern i Stockholm förra året markerade man från teaterns sida att föreställningen helt baserades på Solanas text, översatt av Sara Stridsberg, och man lämnade ”högaktningsfullt allt rotande i upphovskvinnans privatliv därhän”.

     Solanas privatliv skildras däremot på ett mycket gripande sätt i Drömfakulteten. Det är ju en roman och inte en biografi, men närvaron i Stridsbergs text är så stark att jag aldrig tvekar om att det är den verkliga Valerie som kommer till tals. Det är möjligt att kunskaper om hennes utsatta och dramatiska privatliv skulle kunna användas för att förminska kraften i manifestet, men jag tycker att det fungerar precis tvärtom. Efter att ha läst Drömfakulteten har jag betydligt större förståelse för att manifestet behövde skrivas och varför det fortfarande har en relevans.

     Texten i Drömfakulteten är skriven som ett förhörsprotokoll med repliker. Valerie pratar med sin mamma Dorothy, med berättaren, med doktor Ruth Cooper på ElmhurstPsychiatric Hospital, med Silkespojken vid Alligator Reef, med sin älskade Cosmogirl, med den lilla portiern på Chelsea Hotel, med Andy Warhol och med många andra. Vi får på så sätt veta att Valerie växte upp med en pappa som utnyttjade henne sexuellt och med en frånvarande mamma som ständigt förödmjukade sig för att tillfredsställa olika män. Valerie fick själv tidigt uppleva ett liv med droger, prostitution och hemlöshet, men genom sin läsbegåvning tog hon sig till psykologistudier och en examen vid University of Maryland. Forskarstudierna fullföljdes dock inte. Valerie och Cosmogirl fick inte stöd för att experimentera med reproduktion av råttor med enbart honkön, utan inblandning av råttor med hankön.

     Språket i bokens replikväxlingar är grovt, rappt och sexuellt. Texten frustar av Valeries desperation över kvinnans plats i ”masspsykossystemet”. Till doktor Cooper säger Valerie att ”varje flicka i partiarkatet vet att schizofrenin och paranoian och depressionen inte alls är en beskrivning av ett individuellt sjukdomstillstånd. Den är en fulländad diagnos av ett samhällsbygge och ett statsskick baserat på ständiga förolämpningar mot halva befolkningens hjärnkapacitet, baserat på våldtäkt.”

     Det är lätt att förstå och sympatisera med Valerie Solanas furiösa kamp mot en maktfullkomlig överhet. Boken är en nyttig påminnelse om de oförrätter som män har utsatt kvinnor för under historiens gång och om att jämställdheten mellan könen inte uppstår av sig självt. I den meningen är SCUM-manifestet fortsatt aktuellt. Drömfakulteten är dessutom en rasande skickligt skriven roman som jag varmt rekommenderar – även för vita medelålders män.

Göran Blomberg