Efter mina positiva kortrecensioner av Katarina Frostensons båda böcker ”K” och ”F” har jag blivit utmanad att läsa Matilda Voss Gustafssons bok ”Klubben” från 2019. Boken har uttalade sanningsambitioner och har beskrivits som ett av de bästa exemplen på litterär journalistik. Den berättar om den s.k. Kulturprofilens återkommande sexuella övergrepp på kvinnor i det svenska kulturlivet. Kulturprofilen är gift med den uppburna poeten Katarina Frostenson, tillika ledamot i Svenska akademien. När historien om Kulturprofilen exploderade hösten 2017 fick det dramatiska konsekvenser för Svenska akademien och för Katarina Frostenson och hennes man, vilket hon alltså berättar om i sina båda böcker.
Motiverar ”Klubben” sin uppburna plats i svensk nutidshistoria? Det finns förvisso delar i berättelsen som är starka, inte minst de insprängda intervjuerna med utsatta kvinnor, men överlag är boken tunn och den brister i grundläggande metodik. Utifrån skandalen med den mäktiga amerikanska filmproducenten Harvey Weinstein, som utsatt kvinnliga skådespelare för sexuella övergrepp under många år, försöker författaren göra Kulturprofilen till en svensk motsvarighet. Hade författaren velat undersöka saken närmare talar allt tvärtemot för att Kulturprofilen endast haft en marginell position i svenskt kulturliv med begränsade möjligheter att främja eller stoppa någons karriär. Svenska akademien beskrivs vidare som den viktigaste och mest avgörande aktören när det gäller den smala litteraturen i Sverige, vilket ska befästa författarens bild av Kulturprofilens/Frostensons otillbörliga makt, utan att läsaren får veta något om t.ex. Författarfondens och Kulturrådets omfattande bidrag till såväl författare som smal litteratur.
Allvarligt är också att författaren begår grova karaktärsmord på Kulturprofilen och Katarina Frostenson. Deras personligheter, uppväxter, yrkesliv och sociala förmågor beskrivs överlag med nedsättande och förklenande omdömen delvis baserade på anonyma källor och utan att man som läsare bjuds på någon alternativ eller förklarande bild. Författaren hänvisar till att Kulturprofilen tackat nej till att bli intervjuad om kritiken mot honom men det framgår inte om Katarina Frostenson fått motsvarande erbjudande. I det läget borde författaren ha tonat ner de ofta kränkande personomdömena, vilket inte skulle ha hindrat en redogörelse av de sexuella övergreppen.
Ytterligare en invändning om ”Klubben” gäller de negativa kommentarerna om gruppen som på 1980-talet samlades kring den postmoderna tidskriften Kris. I gruppen ingick bl.a. Horace Engdahl och Anders Olsson, båda senare ledamöter i Svenska akademien. Även Katarina Frostenson fanns med i kretsen kring Kris. En viktig distinktion som postmodernismen utforskade var den mellan ”liv” och ”dikt”. Mycket av de senaste årens debatt och kritik mot Svenska akademien, även i ”Klubben”, tycks utgå från att den distinktionen inte finns. Man kan fråga sig om det är en rimlig hållning till kultur och kulturskapare men något intresse av att fördjupa den diskussionen hittar jag inte i boken.
Läsningen av ”Klubben” lämnar en bitter eftersmak efter sig. Min förståelse för Frostensons behov av att i bokform ge sin alternativa bild har snarast ökat. Boken får därför bara två blombergare av fem möjliga.
Göran Blomberg
