Hittat i hyllan I

Jag brukar alltid undvika romaner som beskrivs som ”drabbande” eller som handlar om ”sköra” människor. Varför? Därför att det känns som om författaren utnyttjar en genväg till läsarens känslor och inte bryr sig om det litterära hantverket som kräver sådant som gestaltning och medveten komposition. Givetvis kan det ha terapeutisk betydelse att få berätta sin historia, men konst blir det sällan.
 Ett försök att bygga en brygga mellan de båda världarna var bekännelselitteraturen, ett 70-talsbegrepp som för övrigt beskrivs mycket kort och bra i Nationalencyklopedin, med sina tre dominerande teman: modersupproret, sexualiteten och könsrollsproblematiken. Den starka kopplingen till den terapeutiska funktionen blev till sist alltför belastande också för de kvinnliga författarna, som ville undvika etiketten eftersom de menade att den förminskade deras verk. I grunden var det dock från början en politisk snarare än terapeutisk strategi – genom att berätta om våra (kvinno)liv för varandra skulle det bli lättare att upptäcka de underliggande strukturerna.
 Att genrebestämningen är stendöd betyder förstås inte att sådana böcker inte längre skrivs. Ett fint exempel är En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna från 2004. Det är en isande skildring om att vara dotter, syster och mor. Ur sprickorna i den kristallhårda ytan stiger en plågsam lukt av instängd kvinnlighet. Och jag hittar faktiskt inget annat ord än drabbande.

Fredrika Runeberg – författardrömmar i nationalskaldens skugga

 Recension av Merete Mazzarellas bok Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru. Atlantis. 2007.

Merete Mazzarella har med stöd från Svenska litteratursällskapet i Finland skrivit en bok om Johan Ludvig Runebergs maka Fredrika. Mazzarella, som är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, visar att det går att förena vetenskaplighet med en lättläst och reflekterande stil. Man behöver inte vara fackman för att ha glädje av den här framställningen, även om den rymmer en del artig polemik mot andra forskare på området. Fredrikas livshistoria är intressant också ur ett vidare kultur- och kvinnohistoriskt perspektiv med tanke på att hon rörde sig i den tidens finlandssvenska kulturelit i ett spännande skede av den finska historien.

Fredrika Tengström gifte sig som 24-åring med Johan Ludvig Runeberg år 1831. Hennes farbror Jacob Tengström var ärkebiskop och universitetskansler, och i hans hem samlades, som Fredrika själv skriver: ”naturligtvis hvad Åbo ägde mest framstående i vetenskap och dikt”. Fredrikas egen skolgång blev däremot enligt tidens sed mycket kort, något som hon återkommer till med beklagande senare under sitt liv. Hon gick från att ha levt i skuggan av den beundrade farbrodern till att framleva sitt liv i skuggan av sin ännu mer beundrade make. Fredrika födde åtta barn, och det krävdes mycket praktiskt arbete för att hålla denna stora familj med alla gäster igång. Något överflöd när det gällde pengar och tjänstefolk var det knappast och hennes egna författardrömmar fick inte ta någon tid. Det var i mannens kretsar som de djupa samtalen fördes och där deltog oftast inga damer. Lägg därtill att gränserna för vad som ansågs passande för en dam att skriva om var oerhört snäva, och det är kanske inte förvånande att de skrifter hon ändå fick publicerade knappast har gått till litteraturhistorien.

Mazzarella resonerar kring hur man ska läsa och kunna förstå Fredrika Runeberg idag, inte minst hur främmande och nästan motbjudande det är att bevittna hennes ständiga försök att förminska sig själv. Likaså är det nära nog omöjligt att förstå hennes tålamod med makens svärmerier för andra kvinnor. Hennes liv levdes inom ramarna för den traditionella kvinnorollen, och kanske tassar Mazzarella lite väl försiktigt fram här även om det är befriande att slippa någon ohistorisk rättegång. Över huvud är Johan Ludvig som så grundligt definierade hennes liv en ganska blek figur i boken, men det är naturligtvis en del av syftet: att lyfta fram Fredrika som en självständig person, värd att lyssna till, och då får väl även en nationalskald finna sig i att stanna i skuggan.

Yvonne Blomberg 

Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2008

Vem behöver den ideale läsaren?

Recension av Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Albert Bonniers förlag 2009.

En av svensk skönlitteraturs verkliga pärlor är som bekant romanen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Kerstin Ekman kom under förra året ut med boken Mordets praktik, som handlar om Pontus Revinge, en man som tycker sig se sin egen historia berättas i Doktor Glas. Han ger sin version i de egna anteckningar som vi får ta del av, just när han står i begrepp att bränna dem. Mordets praktik är en rasande skicklig omläsning av och kommentar till den berömda föregångaren.

Mycket förenar de bägge huvudpersonerna: Längtan efter handling. Ensamheten. Temat med läkaren – och författaren – som en åskådare till andras liv. Intrikat nog träffar även huvudpersonen i Mordets praktik själve Hjalmar Söderberg och hjälper honom med några avgörande uppgifter. Dock har han svårt att förstå det obehag som han uppenbarligen väcker hos Söderberg. Han menar ju så väl och vill bara att allt skall vara rätt!

Ekmans handlag är drivet och i detalj genomtänkt. Till och med verbformerna från det förra seklets början sitter där de skall. Många författare vill idag leka med illusionen, men frågan är om inte Ekmans berättarteknik i den här romanen står i en särskild klass. Ta till exempel brevet från läsaren till Söderberg – man anar att författaren Ekman fått liknande brev sända till sig under sin långa författarkarriär. Tonen är förnumstig och förorättad, utan att brevskrivaren har det minsta fog för sin sak. Självfallet är det författarens sak att forma sina gestalters öde, också att omforma det! Men detta hejdar inte den ideale, men förorättade, läsaren, som tyckt sig vara medskapare och därmed ha minst lika stor rättighet till verket som författaren själv.

Men det finns också andra spännande dimensioner i Ekmans bok. Läkaryrket tycks inte bereda Revinge någon glädje. Närkontakten med mänskligt lidande göder bara hans pessimism när det gäller människan och hennes villkor. På ytan kanske han kommer närmre andra människor, men ändå inte riktigt nära. Han hindras ständigt av sin rädsla för att bli sårad eller av skam över sig själv och sin ofullkomlighet. Barndomens trauma, när föräldrarna ständigt tycktes genera honom med nya förödmjukelser, bultar i honom långt in i vuxen ålder.

Det är så intelligent. Så beundransvärt. Så svalt. Så läsvärt, men som alltid hos Kerstin Ekman vilar författarblicken skoningslöst på den enskilda människan med alla hennes svagheter.

Yvonne Blomberg

Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn, 2010