En författares kamp

Recension av Karl Ove Knausgård, Min kamp I-II. Norstedts 2010-11

Framför mig på skrivbordet ligger två band med sammanlagt 1000 sidor av en enligt omslagstexten autofiktiv roman och fler är på väg. Begreppet ”autofiktivt” lär beskriva ett  svävande tillstånd mellan dokumentär och fiktion, men verket känns egentligen mer självbiografiskt och självutlämnande än så och de fiktiva inslagen är svårupptäckta, försåvitt de inte är mer försåtligt sammanvävda med de faktiska minnesbilderna.  Författare är Karl-Ove Knausgård, norsk författare sedan flera år bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, som blev en stor succé. Nästa roman blev En tid för allt, vars tillkomst också skildras i Min kamp. I Min kamp är det författarens eget liv som står i centrum, varvat med betraktelser och iakttagelser i en slags dagbok, men utan dagbokens fasta struktur. Projektet börjar som en slags grundträning för att hålla igång skrivandet i väntan på att rätt idé ska infinna sig, lite som ett laboratorium där de ”riktiga” konstverken så småningom ska kunna destilleras fram.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att boken heter Min kamp. Under den här tiden läser Knausgård just Hitlers Min kamp, en läsning som han för övrigt berättade om sitt Sommar-program som gick i Sverige Radio i augusti i år. Kanske vill titeln säga att det är så här kampen mot övermakten ser ut idag: en småbarnsförälder som utmattad kämpar med tvätthögar, disk och kraven på att vara en god förälder samtidigt som man längtar efter att få lite egen tid för att göra det man är ämnad till. Det är skönt att han tar tillbaka de här orden och gör dem användbara igen.

Särskilt den första delens skildring av uppväxttiden, den första trevande tiden som författare och faderns missbruk är mycket stark. Starka är också skildringarna av de psykiska sammanbrotten och kärleken till den kvinna som blir hans hustru och deras barn. För litteraturälskaren finns mycket att hämta i Knausgårds läsningar av andra författare och reflektioner kring skrivandet. Men det finns också en hel del roliga inslag, inte minst i jämförelserna mellan norskt och svenskt och iakttagelserna av svenskt kulturliv.

Att skriva en recension av de här böckerna är egentligen omöjligt. Knausgård är en fantastiskt skicklig författare och man tycker sig komma väldigt nära författarens och hans familjs liv. Den självbetraktande trenden i samhället är ju så stark idag och de flesta anser sig ha ett intressant, personligt öde att berätta. Min kamp står ut eftersom den är så ovanligt ärlig, såväl när det gäller personlig fåfänga som generande svagheter, men också intellektuellt utmanande. Om man ska drista sig till någon slags kritik är det, som också någon av Knausgårds vänner påpekar i själva boken, frånvaron av en begriplig form och struktur. Jag kom på mig själv många gånger med att försöka förstå när och var något skrivs, är det ett samtal som återges eller är det en återblick? Varför får vi veta just det här och inget annat? När händer detta och detta? Som läsare ska du vara beredd på en svindlande färd genom Knausgårds liv. Om du väljer att åka med kommer du att sköljas upp, omtumlad, på en annan och bättre plats än där du startade.

Yvonne Blomberg
Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2011