Överflödet av Hitler

Minnet av andra världskriget och nazisternas brott mot mänskligheten är plågsamt och ändå så viktigt att hålla vid liv. Kriget och Förintelsen är en del av vår gemensamma historia och finns därför med som centrala förklaringsfaktorer till de samhällen vi lever i idag. Att hedra offren för världshistoriens värsta och mest utstuderade folkmord är också en självklar uppgift för nya generationer och genom att återkommande påminna om förbrytelserna före och under Förintelsen minskar rimligen risken för att något liknande ska kunna inträffa igen.
    Ändå är det djupt problematiskt med den nutida utgivningen av litteratur och tidskrifter om andra världskriget och nazisterna. Går man in i vilken bokhandel, Pressbyrå eller varuhus som helst så träffar man snart på böcker och tidskrifter med en bild av Adolf Hitler på omslaget. Vårt intresse för historia är omvittnat stort och den nazistiske diktatorn, med ett personligt ansvar för Förintelsen, är uppenbarligen säljande för förlag och tidskriftsredaktioner.
    Den bild av Adolf Hitler som säljs är dock kraftigt retuscherad. Den tyske diktator som träder fram på omslag och i artiklar börjar alltmer likna en historisk ledare bland andra, med olika för- och nackdelar i sin personlighet och med en udda men fascinerande uniformsstil. Numera ska vi lära oss att förstå vem mannen bakom mustaschen egentligen var, medan hans ideologi och gärningar hamnar i bakgrunden.
    Ett talande exempel på den här förskjutningen var när Lars von Trier under filmfestivalen i Cannes våren 2011 plötsligt började uttrycka sympati för Hitler. Enligt den danske filmregissören var nazistledaren visserligen inte en bra kille, men han kunde ändå känna förståelse för honom. Det här är en mycket olycklig utveckling och det är hög tid att slå hål på den förljugna mytbildning som uppstått i sådant överflöd om Adolf Hitler.

Göran Blomberg

Tydlighetens tyranni

Begreppet den polyfona romanen lanserades 1926 av den sovjetiske litteraturforskaren Michail Bachtin i hans berömda analyser av Dostojevskijs romankonst. Tanken var att romaner, i kraft av sitt omfång och alla berättartekniska möjligheter, kan vara mångstämmiga till sin karaktär. En god roman uttrycker alltså inte bara en enda hållning, vare sig god eller inte, utan berättelsen växer fram ”dialogiskt”. Än har jag inte läst något av Mo yen, men resonemanget verkar i hög grad användbart på hans romaner om de beskrivningar som jag har läst stämmer.

   Vissa verkar mena att nobelpriset inte bör utdelas till en författare som inte tagit tydlig politisk ställning, och själva tydligheten skulle då vara ett avgörande kriterium. Invändningen att man bör läsa böckerna ifråga innan man dömer betraktas med misstro, ja närmast som ett försök att komma undan en besvärlig frågeställning. I botten ligger antagandet att en författare i Mo yens position inte skulle kunna skriva en roman som strider mot den officiella linjen. Det förrädiska begreppet ”tydlighet” har verkligen blivit ordet för dagen, trots att det ligger så farligt nära ”förenkling”. Kanske har det att göra med att det komplicerade tar tid? Tydlighet är dock lika oförenligt med en mångstämmig roman som olja med vatten.

   Och vad hände då med Bachtin? Han förvisades dessvärre till Kazakstan och stämplades av Sovjetregimen som "tvivelaktig på grund av sitt förakt för den officiella ståndpunkten".

Yvonne Blomberg