Den sicilianska leoparden

Någon gång mitt i livet får de flesta av oss en insikt om att vår tid på denna jord inte är oändlig och att det finns yngre generationer som håller på att ta över. Man känner sig inte heller lika hemtam som tidigare i samhällets utveckling. Om denna livscykel har många författare skrivit genom århundradena och det finns ett stort antal böcker på detta tema i litteraturhistorien, från olika historiska epoker. Till de klart lysande exemplen i denna genre vill jag lägga Leoparden av den sicilianska författaren Giuseppe Tomasi di Lampedusa. Boken publicerades 1959, två år efter författarens död. Den blev snabbt en stor försäljningsframgång och tillhör i dag de verkliga klassikerna. Den sicilianska släkthistoria som berättas i boken inleds 1860, med Garibaldis landstigning på ön, och sträcker sig fram till 1910.

Huvudpersonen är prins Fabrizio Salina, överhuvud för en månghundraårig ätt i kungadömet Bägge Sicilierna, som på den tiden omfattade Sicilien och den södra halvan av nuvarande Italien. Bokens titel är hämtad från den jaktleopard som finns i ättens vapensköld. När Garibaldi och hans rödskjortor landstiger på ön förstår prinsen att den gamla ordningen, med hans egen privilegierade samhällsklass, oåterkalleligen är på utdöende och han vare sig vill eller orkar kämpa emot. Det är dock flera politiska krafter som ligger bakom kraven på förändring – folkets missnöje med fattigdom och förtryck, det utbredda motståndet mot Frankrikes inflytande liksom den nya strävan efter ett enat Italien – och vilken riktning utvecklingen ska ta är det ingen som riktigt vet.

På det personliga planet är det prinsens älskade systerson Tancredi som får representera den nya tiden, vilket bl.a. manifesteras genom romansen och giftermålet med den vackra Angelica, dotter till en av Siciliens uppkomlingar och nya härskare. Prinsen betonar dock att även Tancredi och hans kamrater förr eller senare kommer att utmanas av nya generationers idéer och krav på inflytande. Fast en återkommande fråga i boken är vilka förändringar som egentligen sker i ett samhälle över tid. I ett centralt replikskifte förklarar Tancredi för den åldrande prinsen att ”om vi vill att allt ska förbli vid det gamla, så måste vi ändra på alltihop”. Genom att anpassa sig till nya herrar och inte göra aktivt motstånd kan överheten behålla många av sina positioner och privilegier. När prinsen med ålderns rätt möter döden i Palermo 1910, i form av en ung kvinna klädd i resdräkt som kommer för att hämta honom, är han fortfarande en relativt mäktig och besutten man.

Göran Blomberg

PS. Den som vill fördjupa sig ytterligare i den sicilianska och italienska 1800-talshistorien kan med fördel läsa Göran Häggs relativt nya bok Ett alldeles särskilt land (Norstedts, 2012).

Rykande aktuellt om internatskolelivet

Långtråkighet, isolering och 12 timmar av hopplös tristess efter lektionernas slut som måste fyllas med något. Det är den fond mot vilken händelserna i Robert Musils debutroman Den unge Törless förvillelser från 1906 utspelar sig. Trots föräldrarnas tveksamhet får Törless igenom sin vilja och får börja på den avlägset belägna elitskolan, något som givetvis sporrar honom att stanna kvar trots vantrivseln. Här finns mycket stoff att hämta för internatskolehataren, och hur avskildheten i sig kan skapa en grogrund för utstötning av dem som uppfattas som svagare, kroppsligen eller andligen.
   Om nu frågan om internatskolornas vara eller inte vara inte får en att ligga sömnlös om nätterna finns det många andra anledningar till att läsa boken, inte minst språket med sina växlingar mellan reflektion, beskrivning och dialog. I Musils sällskap får man känna sig intelligentare än vad man är och blir dessutom road på vägen, som i beskrivningen av den svärmiske Törless försök att läsa Kant: ”När han utmattad upphörde efter ungefär en halvtimme hade han bara hunnit till sidan två, och svett trängde fram i hans panna.” Själv hittade jag den på ett antikvariat i en pocketutgåva i Delfinserien från 1969, ett annat tips är väl biblioteket.

Yvonne Blomberg

Tyskt sommarlov

Författaren och konstnären Wolfgang Herrndorf är död. Han sköt sig en natt i augusti vid stranden av en kanal i Berlin, endast 48 år gammal, märkt av en elakartad hjärntumör. Jag skänker min envisa tyskalärarinna en tacksamhetens tanke som gjort det möjligt för mig att läsa hans bestseller Tschick på tyska. Det går nämligen inte att få tag på någon av Herrndorfs få romaner på svenska, trots att han fick en rad utmärkelser i Tyskland. 

    För Maik, 14, kan sommaren inte börja sämre: modern är på avgiftningsklinik, fadern sticker med sin unga sekreterare, ingen inbjudan till århundradets fest, olyckligt kär, konkurs hotar familjen, inga vänner… Men när Tschichatschow, invandrare från Ryssland och ny i klassen, dyker upp förvandlas sommaren totalt. Tillsammans söker de sig fram genom Östtyskland i en stulen Lada som tappert fraktar dem runt bland mer eller mindre märkliga existenser i utkanten av samhället. 

      Det är en drastiskt sorglig och rolig bok, där världen betraktas med vidöppen blick och livet framstår som alldeles nytt och skimrande, så som det var när man var fjorton år och tillvaron var full av gåtor.

Yvonne Blomberg

Det pro-israeliska dilemmat

Som barn på 60-talet hade vi många dramatiska och historiska händelser i vår samtid att engageras och förskräckas av. Mitt politiska intresse väcktes tidigt av nyheter om efterkrigstidens delade Europa med flera kommunistiska och fascistiska diktaturer, om ungdomsprotesterna mot Vietnamkriget och kapitalismen, om karismatiska svenska politiker som Olof Palme och C H Hermansson, om morden på John F Kennedy och Martin Luther King och – inte minst - om konflikten i Mellanöstern mellan Israel och dess arabiska grannländer. Under sexdagarskriget 1967 var jag elva år och det var ingen tvekan om var mina sympatier låg. Jag var mycket imponerad av hur Israel slog tillbaka sina attackerande fiender och kunde stå som rättmätig segrare i det korta kriget.
    Fem decennier senare är det politiska läget i världen nästan helt annorlunda. Det kalla kriget och järnridån tillhör numera historien, demokratin har segrat över både kommunistiska och fascistiska dikaturer och krigen mellan nationer i världen har i stort sett upphört. Men konflikten i Mellanöstern bryter mönstret och fortsätter tröstlöst år efter år. Utvecklingen sedan 1960-talet har präglats av krig och terrorattacker, Israels existens är fortfarande hotat av andra länder och av militanta palestinska grupper, samtidigt som palestinier lever under omänskliga förhållanden i flyktingläger och i Gaza. Som utomstående betraktare är det lätt att tappa hoppet om att en lösning är möjlig, särskilt som omvärldens syn på konflikten i huvudsak är delad i två oförenliga positioner, för eller emot Israel.
    Denna till synes olösliga konflikt spelar en central roll i Anders Carlbergs bok När lojaliteten prövas. Om Israel och svensk-judisk identitet (Hjalmarson & Högberg, 2013). Författaren var under åren 1998-2008 ordförande i Judiska Församlingen i Göteborg och han har under många år varit aktiv i debatten om den svensk-judiska minoriteten och Israel. Boken är djupt personlig och beskriver det dilemma som Carlberg upplever mellan att å ena sidan vara lojal mot Israel i ett Sverige med många starka Israel-kritiska röster, som också omfattar ren antisemitism, och att å den andra sidan inte heller blunda för en djupt problematiskt politisk utveckling i Israel under senare år.
    Carlberg riktar skarp kritik mot den svenska vänstern och Svenska Kyrkan för deras många gånger onyanserade antiisraeliska retorik. Den judiska minoriteten i Sverige är för liten för att med egen kraft kunna motverka de antisemitiska schabloner från arabvärlden som i ökad utsträckning sprids i Sverige, samtidigt som den ”svensk-svenska” majoriteten står tigande vid sidan om. I det läget krävs det utan tvekan ett stort mått av personligt mod för att nagelfara den politiska utvecklingen i Israel under de senaste decennierna på det sätt som Anders Carlberg gör. Medveten om risken att hamna i säng med fel personer, vill han i första hand vara trogen sina ideal som humanist och universalist.
    Det är ingen vacker bild som ges av situationen i Israel. Carlberg beskriver hur den ursprungliga sionismens mål att judarna skulle få förutsättningar att bli ett folk som alla andra, med möjligheter att utveckla sin särart i respekt och samarbete med andra, numera har ersatts av en sionism med starka nationalistiska och exklusiva inslag. Många exempel ges på den politiska vindkantringens negativa konsekvenser, bl.a. den förändrade synen på de israeliska bosättningarna på Västbanken, som erövrades 1967. Den nuvarande högerregeringen betraktar bosättningarna som legala och därmed möjliga att utveckla ytterligare, vilket knappast gynnar en fredlig utveckling i regionen. Enligt Carlberg riskerar en judisk stat som inte respekterar de demokratiska värdena i sin maktutövning att förlora det starka stöd som man haft bland judar världen över.
    För alla som vill öka sin förståelse av konflikten i Mellanöstern och av den svensk-judiska minoritetens situation är Anders Carlbergs bok en guldgruva. Den är skriven utifrån ett judiskt perspektiv, men de erfarenheter som förmedlas har ett betydligt bredare intresse.

Göran Blomberg

Kafka mot Kafka

Ännu under 60- och 70-talet fanns levande minnen av tbc i Sverige. Som liten uppfattade man både skräcken och skamkänslan i luften, och att det svävade en doft av fattigdom över den enkla bokstavskombinationen. Först långt senare förstod jag att även välbeställda kunde drabbas. I vissa fall fick man till och med göra en undersökning hos Provinsialläkaren, där offret fick stå med naken överkropp och klämmas fast mellan två fasaväckande plattor. Det kallades Stjärnbildsundersökning. Det var ett märkligt, vackert namn på något som fick röster att sänkas och blickar att vändas bort.  Jag visste inte riktigt vad det var man fruktade att se. Vilken stjärnbild var det som skulle avtecknas där på de tunga plattorna? Jag såg framför mig den allsmäktige Provinsialläkaren som allvarsamt skådade in i en människas bröstkorg och navigerade i ett okänt kosmos där kanske Orion avtecknade sig, kanske Karlavagnen.

    Stjärnbilden i bröstet rev i alla händelser Franz Kafkas lungor blodiga. 1917 fick han sin första lungblödning, vilket var det fruktade, första tecknet på att sjukdomen förvärrats. Vilken stjärnbild han hade i sitt bröst vet jag inte, men den var dödlig. Franz var nu en man på närmare trettio som bodde i ett genomgångsrum utanför sina föräldrars sovrum, som inte kunde försörja sig själv, som på överblivna stunder slet med sina drömmar om att kunna leva på sitt författarskap, som förgäves hoppades att någon gång kunna gifta sig och bilda familj. Kafka-stämning!

    I genren ”bittra uppgörelser med föräldrar” intar därför Brevet till fadern från 1919 en särställning. Hans far, en inte alltför sensibel ”self-made man” med liten förståelse för sin ende sons böjelser, lär aldrig ha läst brevet. I denna kompakta lilla anklagelseskrift på endast 60 sidor möter läsaren brevskrivaren Franz Kafka, storartat monoman och ensidig i sitt perspektiv, lika intelligent och analytisk som passionerad och brinnande, lika självföraktande som hjärtslitande pliktmedveten.

Yvonne Blomberg

Reklam!

För oss som gillar inaktuell litteratur är det inte alltid så lätt att få sitt lystmäte. Det finns ju bibliotek – nog så viktiga – men i boklådornas strida ström av nya böcker är det svårt att hitta titlar som är äldre än ett halvår och på stadens antikvariat är det oftast en slump om det jag söker finns inne. Så hur gör man när törsten efter 1900-talets många högkvalitativa författarskap blir akut? Det finns faktiskt en lösning!

Bokbörsen (www.bokborsen.se) är en underbar söktjänst som hittills aldrig har gjort mig besviken. Om inte alla, så åtminstone väldigt många av landets antikvariat är anslutna. Utbudet är enormt och priserna humana. Gör din beställning när som helst på dygnet, du får omedelbart en bekräftelse och några dagar senare kommer det ett prydligt bokpaket med posten, väl inslaget och med en faktura. Till söktjänsten kan även privatpersoner ansluta sig och sälja sina böcker, men jag har hittills bara handlat av antikvariat. Tack vare Bokbörsen ska jag nu avnjuta ”Brevet till fadern” av Franz Kafka, skriven 1919.

Göran Blomberg

En irriterande läsupplevelse

En del böcker är så provocerande och irriterande att de egentligen inte borde bli lästa. Ändå blir de det och frågan är varför.

      Det undrar jag efter att ha läst ut Stig Larssons självbiografiska roman När det känns att det håller på ta slut (Bonniers). När den kom ut i höstas framställdes författaren som nedbruten och utblottad av sitt drogmissbruk och den del av boken som uppmärksammades mest var en scen där författarjaget förgriper sig sexuellt på en ung kvinna. Men det är inte rättvisande. I själva verket är det en man med ett grandiost ego som berättar sin historia och boken innehåller betydligt fler obehagliga inslag än den urspårade sadomasochistiska sexakt som beskrivs på sidan 486 av 500.

     Trots att författaren försöker göra upp med sitt narkotikamissbruk är den nya boken i praktiken en hyllning till amfetaminets många förtjänster. Några av världslitteraturens viktigaste verk, dvs. Stig Larssons egna böcker, skulle inte ha blivit till utan tjacket. Och om man bara tar mindre doser och har en bra relation till sin langare finns det egentligen inga större nackdelar. En fördel är att baksmällorna blir lindrigare jämfört med det populära kokainet.

    Tjacket och kulturen är också inkörsporten till författarens kriminella umgänge. När han i början av 1990-talet sätter upp en pjäs om värstingar på Dramaten får han på köpet en utmärkt kanal till Stockholms undre värld. Bland de langare, tjuvar och mördare som han träffar och är tjusad av finns kändisar som Milan Sevo och Clark Olofsson.

    En stor del av boken handlar om författarens namngivna flickvänner och fruar. Han grubblar mycket över varför det inte har fungerat med längre förhållanden, men med tanke på sina många otroheter och sin förtjusning över unga fotomodellslika flickor behöver han nog inte vara så förvånad. Vi får också lära oss hur viktigt det är att ha en vacker ung kvinna vid sin sida när man umgås i fina och mäktiga kretsar.

    Stig Larsson provocerar och irriterar med sitt motsägelsefulla och ogenerade beteende i boken. Jag är dock rätt säker på att han inget hellre vill än att just provocera och irritera läsaren genom att inte vara moralisk, nykter eller trogen och genom att t.ex. röra sig obehindrat mellan högkulturella och kriminella kretsar. Det är ingen dålig bok. Den är rappt skriven och författaren bjuder generöst på sig själv. Och däri ligger nog svaret. Jag har läst den här boken därför att den bjuder på ett betydande motstånd och därför att irritation är en underskattad drivkraft. Bland alla lovsånger om bokläsningens positiva effekter kan det vara nyttigt att påminna om att även upprörande och frustrerande läsupplevelser har ett värde.

Göran Blomberg

Amor vacui eller Kärleken till tomrummet

En litterär kanon för Sverige är ett stendött men utmärkt förslag, vilket visar sig också av motreaktionerna. Tänk den politiker som skulle våga sig på att formulera en litterär kanon: vilken kreativ irritation skulle inte det skapa! Vi skulle raskt få ett antal förslag till en feministisk kanon, en queer-kanon, en globaliserad kanon, en mångkulturell kanon, för att inte tala om alla andra sätt att dela in litteraturhistorien: tid, regioner, strömningar. Vem skulle inte vilja ha en småländsk kanon där enbart småländska författare skulle få plats – Linné, Stagnelius, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Astrid Lindgren, Tomas Bannerhed – om inte annat så för att mobilisera litteraturintresserade dalmasar, skåningar och västerbottningar. Alla sådana förslag skulle förstås vara intressanta och de flesta förmodligen välfunna. Tyvärr har förespråkarna fått dra sig tillbaka som sårade eremitkräftor och på slagfältet ligger det kvar som vi verkar älska mest: ett valfrihetens tomrum, fyllt med ingenting.

   Tanken med en litterär kanon är inte exkluderande utan inkluderande. Den som skulle läsa fem-tio av böckerna på en sådan lista skulle raskt passera de flesta på bildningsstegen, men eftersom en sådan lista inte formuleras blir inte heller uppgiften gripbar för den som skulle vilja försöka men som inte vet var man ska börja. Det har förstås inte heller något med vilka böcker som är mest populära att göra, lika lite som man röstar på mest populära multiplikationstabell och bara lär sig den.   

Yvonne Blomberg

Längtan efter berättelser

Det har blivit populärt med böcker om verkliga personer. Biografier, självbiografier och romaner om levande eller döda politiker, drottningar, kungar, kulturpersoner och föräldrar svämmar nästan över hos förlag och boklådor. Oftast pryder den omskrivna personens porträtt också bokens omslag. Det är just inget fel på genren som sådan, det finns både mycket bra och riktigt dåliga exempel. Däremot vill jag ha större omväxling. Jag längtar allt som oftast efter att läsa böcker skrivna av riktiga berättare, sådana som inte skriver om sig själva, som inte har funderat på om karaktärerna i romanen har funnits eller inte och som förmår skapa en alldeles egen, fantasifull värld för läsaren att sjunka in i och gripas av.

     Några av de bästa berättarna av det snittet i den generation av svenska författare som jag läste och beundrade på 1970- och 80-talen var Göran Tunström, Sven Delblanc, Sara Lidman, Lars Ardelius, Klas Östergren, Ulf Lundell och P C Jersild. Dessa författare och deras romaner från den tiden verkar i många fall vara sorgligt bortglömda, när de i själva verket skulle förtjäna en förnyad uppmärksamhet och många nya läsare.

     Jag slogs av dessa längtansfulla och lätt nostalgiska tankar efter att ha tagit del av 2012 års Augustpristagare och förra årets flod av biografier och pappa-böcker. Berättelser om kända personers hjältemodiga insatser och om sorgliga släktöden må vara behjärtansvärda och välskrivna, men det kan ändå bli för mycket av det goda, särskilt om överflödet av biografier om historiska personer riskerar att begränsa utrymmet för de författarskap som i dag står för det skönlitterära berättandet.

     Ett sådant författarskap som jag gärna vill lyfta fram är Jerker Virdborg. Han skrev för tio år sedan den mycket hyllade Svart krabba (Norstedts, 2002) och har därefter producerat fyra romaner, varav den senaste kom 2012 och heter Staden och lågorna (Bonniers, 2012). Jag har på relativt kort tid läst tre av Virdborgs romaner, de två nämnda och dessutom Mannen på Trinisla (Norstedts, 2007). Det är ingen tvekan om att vi här har tillgång till en mycket begåvad berättare. Virdborg förmår fabulera fram historier som mig veterligen inte har ett spår av verklighet i sig, men som kanske just därför är så lockande att läsa vidare i. Som läsare sugs jag in i den spöklika stämning som präglar Virdborgs romaner, men jag känner mig hela tiden trygg med att författaren kommer att föra historien säkert i hamn. Och det gör han också!

     Staden och lågorna handlar om en instängd och laglös stad, med mörka kullerstensgränder och med fattiga invånare som slåss för sin överlevnad. Människoliv står inte högt i kurs och grym rättvisa skipas summariskt på gator och torg. Huvudpersonen, som har kommit till staden i ett angeläget ärende, råkar tidigt ut för ett drunkningstillbud. Han blir hjälpt av tvivelaktiga personer som snart tvingar honom att betala tillbaka genom olika mer eller mindre våldsamma och kriminella arbetsuppgifter och han gör allt för att kunna rymma och ta sig ut ur staden. Jag ska förstås inte berätta vad som till sist händer i boken, men historien är en läcker blandning av Mad Max och Dickens. Bättre betyg än så kan jag inte tänka mig för denna gastkramande berättelse. Samtidigt tycker jag att Staden och lågorna är en bok som blivit orättvist bortglömd under 2012, i samband med Augustpriset och i olika årskrönikor.

Göran Blomberg