Amor vacui eller Kärleken till tomrummet

En litterär kanon för Sverige är ett stendött men utmärkt förslag, vilket visar sig också av motreaktionerna. Tänk den politiker som skulle våga sig på att formulera en litterär kanon: vilken kreativ irritation skulle inte det skapa! Vi skulle raskt få ett antal förslag till en feministisk kanon, en queer-kanon, en globaliserad kanon, en mångkulturell kanon, för att inte tala om alla andra sätt att dela in litteraturhistorien: tid, regioner, strömningar. Vem skulle inte vilja ha en småländsk kanon där enbart småländska författare skulle få plats – Linné, Stagnelius, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Astrid Lindgren, Tomas Bannerhed – om inte annat så för att mobilisera litteraturintresserade dalmasar, skåningar och västerbottningar. Alla sådana förslag skulle förstås vara intressanta och de flesta förmodligen välfunna. Tyvärr har förespråkarna fått dra sig tillbaka som sårade eremitkräftor och på slagfältet ligger det kvar som vi verkar älska mest: ett valfrihetens tomrum, fyllt med ingenting.

   Tanken med en litterär kanon är inte exkluderande utan inkluderande. Den som skulle läsa fem-tio av böckerna på en sådan lista skulle raskt passera de flesta på bildningsstegen, men eftersom en sådan lista inte formuleras blir inte heller uppgiften gripbar för den som skulle vilja försöka men som inte vet var man ska börja. Det har förstås inte heller något med vilka böcker som är mest populära att göra, lika lite som man röstar på mest populära multiplikationstabell och bara lär sig den.   

Yvonne Blomberg

Längtan efter berättelser

Det har blivit populärt med böcker om verkliga personer. Biografier, självbiografier och romaner om levande eller döda politiker, drottningar, kungar, kulturpersoner och föräldrar svämmar nästan över hos förlag och boklådor. Oftast pryder den omskrivna personens porträtt också bokens omslag. Det är just inget fel på genren som sådan, det finns både mycket bra och riktigt dåliga exempel. Däremot vill jag ha större omväxling. Jag längtar allt som oftast efter att läsa böcker skrivna av riktiga berättare, sådana som inte skriver om sig själva, som inte har funderat på om karaktärerna i romanen har funnits eller inte och som förmår skapa en alldeles egen, fantasifull värld för läsaren att sjunka in i och gripas av.

     Några av de bästa berättarna av det snittet i den generation av svenska författare som jag läste och beundrade på 1970- och 80-talen var Göran Tunström, Sven Delblanc, Sara Lidman, Lars Ardelius, Klas Östergren, Ulf Lundell och P C Jersild. Dessa författare och deras romaner från den tiden verkar i många fall vara sorgligt bortglömda, när de i själva verket skulle förtjäna en förnyad uppmärksamhet och många nya läsare.

     Jag slogs av dessa längtansfulla och lätt nostalgiska tankar efter att ha tagit del av 2012 års Augustpristagare och förra årets flod av biografier och pappa-böcker. Berättelser om kända personers hjältemodiga insatser och om sorgliga släktöden må vara behjärtansvärda och välskrivna, men det kan ändå bli för mycket av det goda, särskilt om överflödet av biografier om historiska personer riskerar att begränsa utrymmet för de författarskap som i dag står för det skönlitterära berättandet.

     Ett sådant författarskap som jag gärna vill lyfta fram är Jerker Virdborg. Han skrev för tio år sedan den mycket hyllade Svart krabba (Norstedts, 2002) och har därefter producerat fyra romaner, varav den senaste kom 2012 och heter Staden och lågorna (Bonniers, 2012). Jag har på relativt kort tid läst tre av Virdborgs romaner, de två nämnda och dessutom Mannen på Trinisla (Norstedts, 2007). Det är ingen tvekan om att vi här har tillgång till en mycket begåvad berättare. Virdborg förmår fabulera fram historier som mig veterligen inte har ett spår av verklighet i sig, men som kanske just därför är så lockande att läsa vidare i. Som läsare sugs jag in i den spöklika stämning som präglar Virdborgs romaner, men jag känner mig hela tiden trygg med att författaren kommer att föra historien säkert i hamn. Och det gör han också!

     Staden och lågorna handlar om en instängd och laglös stad, med mörka kullerstensgränder och med fattiga invånare som slåss för sin överlevnad. Människoliv står inte högt i kurs och grym rättvisa skipas summariskt på gator och torg. Huvudpersonen, som har kommit till staden i ett angeläget ärende, råkar tidigt ut för ett drunkningstillbud. Han blir hjälpt av tvivelaktiga personer som snart tvingar honom att betala tillbaka genom olika mer eller mindre våldsamma och kriminella arbetsuppgifter och han gör allt för att kunna rymma och ta sig ut ur staden. Jag ska förstås inte berätta vad som till sist händer i boken, men historien är en läcker blandning av Mad Max och Dickens. Bättre betyg än så kan jag inte tänka mig för denna gastkramande berättelse. Samtidigt tycker jag att Staden och lågorna är en bok som blivit orättvist bortglömd under 2012, i samband med Augustpriset och i olika årskrönikor.

Göran Blomberg