Debutanten Tove Folkesson har skrivit en bok som heter Kalmars jägarinnor. Eftersom jag själv kommer från Kalmar var det förstås svårt att motstå en bok med en sådan titel. Den har beskrivits som en generationsroman för unga kvinnor, ungefär som Ulf Lundells Jack för oss som var unga på 70-talet. Den handlar om Eva Zachrisson, ”född i Stockholm”, vars familj av oklar anledning flyttar till Kalmar. Det är en strålande vital bok som pulserar lika häftigt som ett tonårshjärta, men för mig är det något visst som stannar kvar, nämligen hur bilden av det lilla, småborgerliga och slutna Kalmar ställs mot drömmen om Stockholm.
Mitt eget 60-tal var fyllt av resor upp och ner längs riksfemton, alias E22, på väg till släkten i Stockholm. På den tiden var varje omkörning ett riskfyllt företag som hela familjen med spänning deltog i. Otåligheten fördrevs genom att spana efter alla hållpunkter längs resan, som den höga bron över den djupa viken, den enorma ladan, den största vi någon sett, promenaden i Norrköping med sina flotta hus, som nedlåtande tittade ner på oss och snobbigt försökte efterlikna Stockholm, eller platsen för den hemska olyckan där en hel familj blev utplånad. Baksätet var lika fullt av förväntan när vi åkte norrut som av hemlig lycka när vi fick åka söderut igen. Hos dem som inte fick följa med märktes en blandning av aggressivitet och avund. Sorgligt nog märks denna ambivalens fortfarande, till exempel i den ursäktande tonen när man talar om sin hemstad: ”härnere”. Den storögda idén om Stockholm, staden bland molnen, glänsande av ljus, fina kläder och fina manér lever kvar ohotad. Tänk vilka lyckliga människor som talar som man ska och som har denna obestämbara, medfödda nimbus av storstad, utan varje spår av tönteri och bonnighet! Då spelar det ingen roll att Stockholm i själva verket innebär en massa nya begränsningar, fysiskt såväl som socialt! Den berömda toleransen handlar mer om utbredd likgiltighet än något annat. Udda personligheter tolereras minst lika kärleksfullt i östra Småland, jag garanterar.
Glöm det helt enkelt, kära Kalmarbor. Det Stockholm som ni längtar så hett efter finns ändå inte. Ni tror att det är som Kalmar, fast större. Det är det inte. Det finns ingen scen att beträda. Stanna där ni är – man blir inte smartare för att man är flera. Den som har sett en förskrämd skara stockholmare samlas i ottan på en pendeltågsstation för en gemensam svampexkursion börjar till exempel lätt tvivla. Om det är samlad intelligens man är ute efter bör dessutom rimligen Tokyo eller Jakarta vara bättre alternativ med sina ungefär 40 miljoner invånare. Den som följer med i de upphetsade diskussionerna om eventuella nybyggnationer eller rivningar av klocktorn eller långa utläggningar om vilka etablissemang som har legat bakom vilken port och exakt när undrar också i vilket annat avseende än det rent kvantitativa som detta skiljer sig från den mest förlegade landsbygdspatriotism.
Dessutom, när du sitter där i din trånga etta på Söder med en skyhög andrahandshyra är risken stor att grannen redan flyttat till New York.
Var jag själv bor? I Täby, kan man få en kopp kaffe?
Yvonne Blomberg
Boken som inspirerade till den här texten heter Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson och den kom ut på Weyler förlag 2013.
