Den sicilianska leoparden

Någon gång mitt i livet får de flesta av oss en insikt om att vår tid på denna jord inte är oändlig och att det finns yngre generationer som håller på att ta över. Man känner sig inte heller lika hemtam som tidigare i samhällets utveckling. Om denna livscykel har många författare skrivit genom århundradena och det finns ett stort antal böcker på detta tema i litteraturhistorien, från olika historiska epoker. Till de klart lysande exemplen i denna genre vill jag lägga Leoparden av den sicilianska författaren Giuseppe Tomasi di Lampedusa. Boken publicerades 1959, två år efter författarens död. Den blev snabbt en stor försäljningsframgång och tillhör i dag de verkliga klassikerna. Den sicilianska släkthistoria som berättas i boken inleds 1860, med Garibaldis landstigning på ön, och sträcker sig fram till 1910.

Huvudpersonen är prins Fabrizio Salina, överhuvud för en månghundraårig ätt i kungadömet Bägge Sicilierna, som på den tiden omfattade Sicilien och den södra halvan av nuvarande Italien. Bokens titel är hämtad från den jaktleopard som finns i ättens vapensköld. När Garibaldi och hans rödskjortor landstiger på ön förstår prinsen att den gamla ordningen, med hans egen privilegierade samhällsklass, oåterkalleligen är på utdöende och han vare sig vill eller orkar kämpa emot. Det är dock flera politiska krafter som ligger bakom kraven på förändring – folkets missnöje med fattigdom och förtryck, det utbredda motståndet mot Frankrikes inflytande liksom den nya strävan efter ett enat Italien – och vilken riktning utvecklingen ska ta är det ingen som riktigt vet.

På det personliga planet är det prinsens älskade systerson Tancredi som får representera den nya tiden, vilket bl.a. manifesteras genom romansen och giftermålet med den vackra Angelica, dotter till en av Siciliens uppkomlingar och nya härskare. Prinsen betonar dock att även Tancredi och hans kamrater förr eller senare kommer att utmanas av nya generationers idéer och krav på inflytande. Fast en återkommande fråga i boken är vilka förändringar som egentligen sker i ett samhälle över tid. I ett centralt replikskifte förklarar Tancredi för den åldrande prinsen att ”om vi vill att allt ska förbli vid det gamla, så måste vi ändra på alltihop”. Genom att anpassa sig till nya herrar och inte göra aktivt motstånd kan överheten behålla många av sina positioner och privilegier. När prinsen med ålderns rätt möter döden i Palermo 1910, i form av en ung kvinna klädd i resdräkt som kommer för att hämta honom, är han fortfarande en relativt mäktig och besutten man.

Göran Blomberg

PS. Den som vill fördjupa sig ytterligare i den sicilianska och italienska 1800-talshistorien kan med fördel läsa Göran Häggs relativt nya bok Ett alldeles särskilt land (Norstedts, 2012).