En litterär kanon för Sverige är ett stendött men utmärkt
förslag, vilket visar sig också av motreaktionerna. Tänk den politiker som
skulle våga sig på att formulera en litterär kanon: vilken kreativ irritation skulle
inte det skapa! Vi skulle raskt få ett antal förslag till en feministisk kanon,
en queer-kanon, en globaliserad kanon, en mångkulturell kanon, för att inte
tala om alla andra sätt att dela in litteraturhistorien: tid, regioner,
strömningar. Vem skulle inte vilja ha en småländsk kanon där enbart småländska
författare skulle få plats – Linné, Stagnelius, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist,
Astrid Lindgren, Tomas Bannerhed – om inte annat så för att mobilisera
litteraturintresserade dalmasar, skåningar och västerbottningar. Alla sådana
förslag skulle förstås vara intressanta och de flesta förmodligen välfunna. Tyvärr har förespråkarna fått dra sig
tillbaka som sårade eremitkräftor och på slagfältet ligger det kvar som vi
verkar älska mest: ett valfrihetens tomrum, fyllt med ingenting.
Tanken med en litterär kanon är inte exkluderande utan
inkluderande. Den som skulle läsa fem-tio av böckerna på en sådan lista skulle raskt
passera de flesta på bildningsstegen, men eftersom en sådan lista inte
formuleras blir inte heller uppgiften gripbar för den som skulle vilja försöka
men som inte vet var man ska börja. Det har förstås inte heller något med vilka böcker som är mest populära att göra, lika lite som man röstar på mest populära multiplikationstabell och bara lär sig den.
Yvonne Blomberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar