Ännu under 60- och 70-talet fanns levande minnen av tbc i
Sverige. Som liten uppfattade man både skräcken och skamkänslan i luften, och att
det svävade en doft av fattigdom över den enkla bokstavskombinationen. Först
långt senare förstod jag att även välbeställda kunde drabbas. I vissa fall fick
man till och med göra en undersökning hos Provinsialläkaren, där offret fick stå
med naken överkropp och klämmas fast mellan två fasaväckande plattor. Det
kallades Stjärnbildsundersökning. Det var ett märkligt, vackert namn på något
som fick röster att sänkas och blickar att vändas bort. Jag visste inte riktigt vad det var man fruktade
att se. Vilken stjärnbild var det som skulle avtecknas där på de tunga
plattorna? Jag såg framför mig den allsmäktige Provinsialläkaren som allvarsamt
skådade in i en människas bröstkorg och navigerade i ett okänt kosmos där
kanske Orion avtecknade sig, kanske Karlavagnen.
Stjärnbilden i bröstet rev i alla händelser Franz Kafkas
lungor blodiga. 1917 fick han sin första lungblödning, vilket var det fruktade,
första tecknet på att sjukdomen förvärrats. Vilken stjärnbild han hade i sitt
bröst vet jag inte, men den var dödlig. Franz var nu en man på närmare trettio
som bodde i ett genomgångsrum utanför sina föräldrars sovrum, som inte kunde försörja
sig själv, som på överblivna stunder slet med sina drömmar om att kunna leva på
sitt författarskap, som förgäves hoppades att någon gång kunna gifta sig och
bilda familj. Kafka-stämning!
I
genren ”bittra uppgörelser med föräldrar” intar därför Brevet till fadern från 1919 en särställning. Hans far, en inte
alltför sensibel ”self-made man” med liten förståelse för sin ende sons
böjelser, lär aldrig ha läst brevet. I denna kompakta lilla anklagelseskrift på
endast 60 sidor möter läsaren brevskrivaren Franz Kafka, storartat monoman och
ensidig i sitt perspektiv, lika intelligent och analytisk som
passionerad och brinnande, lika självföraktande som hjärtslitande pliktmedveten.
Yvonne Blomberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar