Det har blivit populärt med böcker om verkliga personer. Biografier,
självbiografier och romaner om levande eller döda politiker, drottningar,
kungar, kulturpersoner och föräldrar svämmar nästan över hos förlag och
boklådor. Oftast pryder den omskrivna personens porträtt också bokens omslag. Det
är just inget fel på genren som sådan, det finns både mycket bra och riktigt dåliga
exempel. Däremot vill jag ha större omväxling. Jag längtar allt som oftast efter
att läsa böcker skrivna av riktiga berättare, sådana som inte skriver om sig
själva, som inte har funderat på om karaktärerna i romanen har funnits eller
inte och som förmår skapa en alldeles egen, fantasifull värld för läsaren att
sjunka in i och gripas av.
Några av de bästa berättarna av det snittet i den generation
av svenska författare som jag läste och beundrade på 1970- och 80-talen var
Göran Tunström, Sven Delblanc, Sara Lidman, Lars Ardelius, Klas Östergren, Ulf
Lundell och P C Jersild. Dessa författare och deras romaner från den tiden
verkar i många fall vara sorgligt bortglömda, när de i själva verket skulle förtjäna
en förnyad uppmärksamhet och många nya läsare.
Jag slogs av dessa längtansfulla och lätt nostalgiska tankar
efter att ha tagit del av 2012 års Augustpristagare och förra årets flod av
biografier och pappa-böcker. Berättelser om kända personers hjältemodiga insatser
och om sorgliga släktöden må vara behjärtansvärda och välskrivna, men det kan
ändå bli för mycket av det goda, särskilt om överflödet av biografier om
historiska personer riskerar att begränsa utrymmet för de författarskap som i
dag står för det skönlitterära berättandet.
Ett sådant författarskap som jag gärna vill lyfta fram är
Jerker Virdborg. Han skrev för tio år sedan den mycket hyllade Svart krabba (Norstedts, 2002) och har
därefter producerat fyra romaner, varav den senaste kom 2012 och heter Staden och lågorna (Bonniers, 2012). Jag
har på relativt kort tid läst tre av Virdborgs romaner, de två nämnda och dessutom
Mannen på Trinisla (Norstedts, 2007).
Det är ingen tvekan om att vi här har tillgång till en mycket begåvad berättare.
Virdborg förmår fabulera fram historier som mig veterligen inte har ett spår av
verklighet i sig, men som kanske just därför är så lockande att läsa vidare i.
Som läsare sugs jag in i den spöklika stämning som präglar Virdborgs romaner,
men jag känner mig hela tiden trygg med att författaren kommer att föra
historien säkert i hamn. Och det gör han också!
Staden och lågorna handlar
om en instängd och laglös stad, med mörka kullerstensgränder och med fattiga
invånare som slåss för sin överlevnad. Människoliv står
inte högt i kurs och grym rättvisa skipas summariskt på gator och torg.
Huvudpersonen, som har kommit till staden i ett angeläget ärende, råkar tidigt
ut för ett drunkningstillbud. Han blir hjälpt av tvivelaktiga personer som
snart tvingar honom att betala tillbaka genom olika mer eller mindre våldsamma
och kriminella arbetsuppgifter och han gör allt för att kunna rymma och ta sig
ut ur staden. Jag ska förstås inte berätta vad som till sist händer i boken,
men historien är en läcker blandning av Mad Max och Dickens. Bättre betyg än så
kan jag inte tänka mig för denna gastkramande berättelse. Samtidigt tycker jag
att Staden och lågorna är en bok som
blivit orättvist bortglömd under 2012, i samband med Augustpriset och i olika
årskrönikor.
Göran Blomberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar