Att läsa när man sörjer del I

 Min livskamrat Göran gick bort i juni 2024. Här är Göran på Stadshusets gård inför en konsert, och det är en av mina favoritbilder på honom från det sista året.

Vad läser man när ens bästa vän och ständiga samtalspartner sedan mer än 40 år sedan tystnar? Efter den första tiden då allt liksom gled isär och jag inte kunde läsa något alls, blev det så småningom en märklig blandning som jag tänkte sammanfatta i några inlägg.

Mitt första sällskap blev Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande som jag skaffade i en diffus tro att den skulle lindra sorgen genom att lära mig att ”tänka magiskt”, något den absolut inte gjorde. Didions tillbakablick på sitt första år efter att hennes man hastigt gått bort visade sig istället vara en ganska kärv granskning av vad som hände och hennes reaktioner, och inte minst hennes föreställningar om att hon hade kunnat påverka det som skedde. Jag ska inte säga att hennes nyktra skildring tröstade mig för hon hade ingen tröst att ge, men hennes insikter hjälpte mig ändå vidare fast på ett annat sätt än jag hade trott. Hon öppnade dörren till ett sorgens landskap som jag inte hade sett förrän jag själv hamnade där. Det var en lisa att slippa all sentimentalitet och jag läste den dagligen i kanske en månad.

Framtidsspaning om medier och kultur i coronatider

Av Göran Blomberg

 -      Dagstidningar i pappersformat kommer att försvinna inom tre år. Dagens dubbla system - papper/pdf resp. digitala sajter – är inte långsiktigt hållbart vare sig för branschen eller för det statliga stödsystemet.

 -          Filmbiograferna kommer inte att överleva coronapandemin. Inte för att film också kan ses i hemmet eller för att efterfrågan på ett innehåll minskar, utan för att streamingen av tv-serier tar över konsumtionen av filmad dramatik, vilket biografer inte är skapade för.

 -          Böcker i pappersformat kommer däremot att finnas kvar länge än. Även om både e-böcker och ljudböcker växer i relativ betydelse kommer konceptet ”läsa böcker” fortfarande av många att förknippas med en fysisk bok, som inte behöver laddas ner och som enkelt kan tas med överallt. Praktiskt!

En klubb med bitter eftersmak

 Av Göran Blomberg

Efter mina positiva kortrecensioner av Katarina Frostensons båda böcker ”K” och ”F” har jag blivit utmanad att läsa Matilda Voss Gustafssons bok ”Klubben” från 2019. Boken har uttalade sanningsambitioner och har beskrivits som ett av de bästa exemplen på litterär journalistik. Den berättar om den s.k. Kulturprofilens återkommande sexuella övergrepp på kvinnor i det svenska kulturlivet. Kulturprofilen är gift med den uppburna poeten Katarina Frostenson, tillika ledamot i Svenska akademien. När historien om Kulturprofilen exploderade hösten 2017 fick det dramatiska konsekvenser för Svenska akademien och för Katarina Frostenson och hennes man, vilket hon alltså berättar om i sina båda böcker.

Motiverar ”Klubben” sin uppburna plats i svensk nutidshistoria? Det finns förvisso delar i berättelsen som är starka, inte minst de insprängda intervjuerna med utsatta kvinnor, men överlag är boken tunn och den brister i grundläggande metodik. Utifrån skandalen med den mäktiga amerikanska filmproducenten Harvey Weinstein, som utsatt kvinnliga skådespelare för sexuella övergrepp under många år, försöker författaren göra Kulturprofilen till en svensk motsvarighet. Hade författaren velat undersöka saken närmare talar allt tvärtemot för att Kulturprofilen endast haft en marginell position i svenskt kulturliv med begränsade möjligheter att främja eller stoppa någons karriär. Svenska akademien beskrivs vidare som den viktigaste och mest avgörande aktören när det gäller den smala litteraturen i Sverige, vilket ska befästa författarens bild av Kulturprofilens/Frostensons otillbörliga makt, utan att läsaren får veta något om t.ex. Författarfondens och Kulturrådets omfattande bidrag till såväl författare som smal litteratur.

Allvarligt är också att författaren begår grova karaktärsmord på Kulturprofilen och Katarina Frostenson. Deras personligheter, uppväxter, yrkesliv och sociala förmågor beskrivs överlag med nedsättande och förklenande omdömen delvis baserade på anonyma källor och utan att man som läsare bjuds på någon alternativ eller förklarande bild. Författaren hänvisar till att Kulturprofilen tackat nej till att bli intervjuad om kritiken mot honom men det framgår inte om Katarina Frostenson fått motsvarande erbjudande. I det läget borde författaren ha tonat ner de ofta kränkande personomdömena, vilket inte skulle ha hindrat en redogörelse av de sexuella övergreppen.

Ytterligare en invändning om ”Klubben” gäller de negativa kommentarerna om gruppen som på 1980-talet samlades kring den postmoderna tidskriften Kris. I gruppen ingick bl.a. Horace Engdahl och Anders Olsson, båda senare ledamöter i Svenska akademien. Även Katarina Frostenson fanns med i kretsen kring Kris. En viktig distinktion som postmodernismen utforskade var den mellan ”liv” och ”dikt”. Mycket av de senaste årens debatt och kritik mot Svenska akademien, även i ”Klubben”, tycks utgå från att den distinktionen inte finns. Man kan fråga sig om det är en rimlig hållning till kultur och kulturskapare men något intresse av att fördjupa den diskussionen hittar jag inte i boken.

Läsningen av ”Klubben” lämnar en bitter eftersmak efter sig. Min förståelse för Frostensons behov av att i bokform ge sin alternativa bild har snarast ökat. Boken får därför bara två blombergare av fem möjliga.

Göran Blomberg

Kalmar – Stockholm, med kärlek

Debutanten Tove Folkesson har skrivit en bok som heter Kalmars jägarinnor. Eftersom jag själv kommer från Kalmar var det förstås svårt att motstå en bok med en sådan titel. Den har beskrivits som en generationsroman för unga kvinnor, ungefär som Ulf Lundells Jack för oss som var unga på 70-talet. Den handlar om Eva Zachrisson, ”född i Stockholm”, vars familj av oklar anledning flyttar till Kalmar. Det är en strålande vital bok som pulserar lika häftigt som ett tonårshjärta, men för mig är det något visst som stannar kvar, nämligen hur bilden av det lilla, småborgerliga och slutna Kalmar ställs mot drömmen om Stockholm. 

    Mitt eget 60-tal var fyllt av resor upp och ner längs riksfemton, alias E22, på väg till släkten i Stockholm. På den tiden var varje omkörning ett riskfyllt företag som hela familjen med spänning deltog i. Otåligheten fördrevs genom att spana efter alla hållpunkter längs resan, som den höga bron över den djupa viken, den enorma ladan, den största vi någon sett, promenaden i Norrköping med sina flotta hus, som nedlåtande tittade ner på oss och snobbigt försökte efterlikna Stockholm, eller platsen för den hemska olyckan där en hel familj blev utplånad. Baksätet var lika fullt av förväntan när vi åkte norrut som av hemlig lycka när vi fick åka söderut igen. Hos dem som inte fick följa med märktes en blandning av aggressivitet och avund. Sorgligt nog märks denna ambivalens fortfarande, till exempel i den ursäktande tonen när man talar om sin hemstad: ”härnere”. Den storögda idén om Stockholm, staden bland molnen, glänsande av ljus, fina kläder och fina manér lever kvar ohotad. Tänk vilka lyckliga människor som talar som man ska och som har denna obestämbara, medfödda nimbus av storstad, utan varje spår av tönteri och bonnighet! Då spelar det ingen roll att Stockholm i själva verket innebär en massa nya begränsningar, fysiskt såväl som socialt! Den berömda toleransen handlar mer om utbredd likgiltighet än något annat. Udda personligheter tolereras minst lika kärleksfullt i östra Småland, jag garanterar. 

      Glöm det helt enkelt, kära Kalmarbor. Det Stockholm som ni längtar så hett efter finns ändå inte. Ni tror att det är som Kalmar, fast större. Det är det inte. Det finns ingen scen att beträda. Stanna där ni är – man blir inte smartare för att man är flera. Den som har sett en förskrämd skara stockholmare samlas i ottan på en pendeltågsstation för en gemensam svampexkursion börjar till exempel lätt tvivla. Om det är samlad intelligens man är ute efter bör dessutom rimligen Tokyo eller  Jakarta vara bättre alternativ med sina ungefär 40 miljoner invånare. Den som följer med i de upphetsade diskussionerna om eventuella nybyggnationer eller rivningar av klocktorn eller långa utläggningar om vilka etablissemang som har legat bakom vilken port och exakt när undrar också i vilket annat avseende än det rent kvantitativa som detta skiljer sig från den mest förlegade landsbygdspatriotism. 

     Dessutom, när du sitter där i din trånga etta på Söder med en skyhög andrahandshyra är risken stor att grannen redan flyttat till New York. 

      Var jag själv bor? I Täby, kan man få en kopp kaffe?

Yvonne Blomberg

Boken som inspirerade till den här texten heter Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson och den kom ut på Weyler förlag 2013.

Den sicilianska leoparden

Någon gång mitt i livet får de flesta av oss en insikt om att vår tid på denna jord inte är oändlig och att det finns yngre generationer som håller på att ta över. Man känner sig inte heller lika hemtam som tidigare i samhällets utveckling. Om denna livscykel har många författare skrivit genom århundradena och det finns ett stort antal böcker på detta tema i litteraturhistorien, från olika historiska epoker. Till de klart lysande exemplen i denna genre vill jag lägga Leoparden av den sicilianska författaren Giuseppe Tomasi di Lampedusa. Boken publicerades 1959, två år efter författarens död. Den blev snabbt en stor försäljningsframgång och tillhör i dag de verkliga klassikerna. Den sicilianska släkthistoria som berättas i boken inleds 1860, med Garibaldis landstigning på ön, och sträcker sig fram till 1910.

Huvudpersonen är prins Fabrizio Salina, överhuvud för en månghundraårig ätt i kungadömet Bägge Sicilierna, som på den tiden omfattade Sicilien och den södra halvan av nuvarande Italien. Bokens titel är hämtad från den jaktleopard som finns i ättens vapensköld. När Garibaldi och hans rödskjortor landstiger på ön förstår prinsen att den gamla ordningen, med hans egen privilegierade samhällsklass, oåterkalleligen är på utdöende och han vare sig vill eller orkar kämpa emot. Det är dock flera politiska krafter som ligger bakom kraven på förändring – folkets missnöje med fattigdom och förtryck, det utbredda motståndet mot Frankrikes inflytande liksom den nya strävan efter ett enat Italien – och vilken riktning utvecklingen ska ta är det ingen som riktigt vet.

På det personliga planet är det prinsens älskade systerson Tancredi som får representera den nya tiden, vilket bl.a. manifesteras genom romansen och giftermålet med den vackra Angelica, dotter till en av Siciliens uppkomlingar och nya härskare. Prinsen betonar dock att även Tancredi och hans kamrater förr eller senare kommer att utmanas av nya generationers idéer och krav på inflytande. Fast en återkommande fråga i boken är vilka förändringar som egentligen sker i ett samhälle över tid. I ett centralt replikskifte förklarar Tancredi för den åldrande prinsen att ”om vi vill att allt ska förbli vid det gamla, så måste vi ändra på alltihop”. Genom att anpassa sig till nya herrar och inte göra aktivt motstånd kan överheten behålla många av sina positioner och privilegier. När prinsen med ålderns rätt möter döden i Palermo 1910, i form av en ung kvinna klädd i resdräkt som kommer för att hämta honom, är han fortfarande en relativt mäktig och besutten man.

Göran Blomberg

PS. Den som vill fördjupa sig ytterligare i den sicilianska och italienska 1800-talshistorien kan med fördel läsa Göran Häggs relativt nya bok Ett alldeles särskilt land (Norstedts, 2012).

Rykande aktuellt om internatskolelivet

Långtråkighet, isolering och 12 timmar av hopplös tristess efter lektionernas slut som måste fyllas med något. Det är den fond mot vilken händelserna i Robert Musils debutroman Den unge Törless förvillelser från 1906 utspelar sig. Trots föräldrarnas tveksamhet får Törless igenom sin vilja och får börja på den avlägset belägna elitskolan, något som givetvis sporrar honom att stanna kvar trots vantrivseln. Här finns mycket stoff att hämta för internatskolehataren, och hur avskildheten i sig kan skapa en grogrund för utstötning av dem som uppfattas som svagare, kroppsligen eller andligen.
   Om nu frågan om internatskolornas vara eller inte vara inte får en att ligga sömnlös om nätterna finns det många andra anledningar till att läsa boken, inte minst språket med sina växlingar mellan reflektion, beskrivning och dialog. I Musils sällskap får man känna sig intelligentare än vad man är och blir dessutom road på vägen, som i beskrivningen av den svärmiske Törless försök att läsa Kant: ”När han utmattad upphörde efter ungefär en halvtimme hade han bara hunnit till sidan två, och svett trängde fram i hans panna.” Själv hittade jag den på ett antikvariat i en pocketutgåva i Delfinserien från 1969, ett annat tips är väl biblioteket.

Yvonne Blomberg

Tyskt sommarlov

Författaren och konstnären Wolfgang Herrndorf är död. Han sköt sig en natt i augusti vid stranden av en kanal i Berlin, endast 48 år gammal, märkt av en elakartad hjärntumör. Jag skänker min envisa tyskalärarinna en tacksamhetens tanke som gjort det möjligt för mig att läsa hans bestseller Tschick på tyska. Det går nämligen inte att få tag på någon av Herrndorfs få romaner på svenska, trots att han fick en rad utmärkelser i Tyskland. 

    För Maik, 14, kan sommaren inte börja sämre: modern är på avgiftningsklinik, fadern sticker med sin unga sekreterare, ingen inbjudan till århundradets fest, olyckligt kär, konkurs hotar familjen, inga vänner… Men när Tschichatschow, invandrare från Ryssland och ny i klassen, dyker upp förvandlas sommaren totalt. Tillsammans söker de sig fram genom Östtyskland i en stulen Lada som tappert fraktar dem runt bland mer eller mindre märkliga existenser i utkanten av samhället. 

      Det är en drastiskt sorglig och rolig bok, där världen betraktas med vidöppen blick och livet framstår som alldeles nytt och skimrande, så som det var när man var fjorton år och tillvaron var full av gåtor.

Yvonne Blomberg

Det pro-israeliska dilemmat

Som barn på 60-talet hade vi många dramatiska och historiska händelser i vår samtid att engageras och förskräckas av. Mitt politiska intresse väcktes tidigt av nyheter om efterkrigstidens delade Europa med flera kommunistiska och fascistiska diktaturer, om ungdomsprotesterna mot Vietnamkriget och kapitalismen, om karismatiska svenska politiker som Olof Palme och C H Hermansson, om morden på John F Kennedy och Martin Luther King och – inte minst - om konflikten i Mellanöstern mellan Israel och dess arabiska grannländer. Under sexdagarskriget 1967 var jag elva år och det var ingen tvekan om var mina sympatier låg. Jag var mycket imponerad av hur Israel slog tillbaka sina attackerande fiender och kunde stå som rättmätig segrare i det korta kriget.
    Fem decennier senare är det politiska läget i världen nästan helt annorlunda. Det kalla kriget och järnridån tillhör numera historien, demokratin har segrat över både kommunistiska och fascistiska dikaturer och krigen mellan nationer i världen har i stort sett upphört. Men konflikten i Mellanöstern bryter mönstret och fortsätter tröstlöst år efter år. Utvecklingen sedan 1960-talet har präglats av krig och terrorattacker, Israels existens är fortfarande hotat av andra länder och av militanta palestinska grupper, samtidigt som palestinier lever under omänskliga förhållanden i flyktingläger och i Gaza. Som utomstående betraktare är det lätt att tappa hoppet om att en lösning är möjlig, särskilt som omvärldens syn på konflikten i huvudsak är delad i två oförenliga positioner, för eller emot Israel.
    Denna till synes olösliga konflikt spelar en central roll i Anders Carlbergs bok När lojaliteten prövas. Om Israel och svensk-judisk identitet (Hjalmarson & Högberg, 2013). Författaren var under åren 1998-2008 ordförande i Judiska Församlingen i Göteborg och han har under många år varit aktiv i debatten om den svensk-judiska minoriteten och Israel. Boken är djupt personlig och beskriver det dilemma som Carlberg upplever mellan att å ena sidan vara lojal mot Israel i ett Sverige med många starka Israel-kritiska röster, som också omfattar ren antisemitism, och att å den andra sidan inte heller blunda för en djupt problematiskt politisk utveckling i Israel under senare år.
    Carlberg riktar skarp kritik mot den svenska vänstern och Svenska Kyrkan för deras många gånger onyanserade antiisraeliska retorik. Den judiska minoriteten i Sverige är för liten för att med egen kraft kunna motverka de antisemitiska schabloner från arabvärlden som i ökad utsträckning sprids i Sverige, samtidigt som den ”svensk-svenska” majoriteten står tigande vid sidan om. I det läget krävs det utan tvekan ett stort mått av personligt mod för att nagelfara den politiska utvecklingen i Israel under de senaste decennierna på det sätt som Anders Carlberg gör. Medveten om risken att hamna i säng med fel personer, vill han i första hand vara trogen sina ideal som humanist och universalist.
    Det är ingen vacker bild som ges av situationen i Israel. Carlberg beskriver hur den ursprungliga sionismens mål att judarna skulle få förutsättningar att bli ett folk som alla andra, med möjligheter att utveckla sin särart i respekt och samarbete med andra, numera har ersatts av en sionism med starka nationalistiska och exklusiva inslag. Många exempel ges på den politiska vindkantringens negativa konsekvenser, bl.a. den förändrade synen på de israeliska bosättningarna på Västbanken, som erövrades 1967. Den nuvarande högerregeringen betraktar bosättningarna som legala och därmed möjliga att utveckla ytterligare, vilket knappast gynnar en fredlig utveckling i regionen. Enligt Carlberg riskerar en judisk stat som inte respekterar de demokratiska värdena i sin maktutövning att förlora det starka stöd som man haft bland judar världen över.
    För alla som vill öka sin förståelse av konflikten i Mellanöstern och av den svensk-judiska minoritetens situation är Anders Carlbergs bok en guldgruva. Den är skriven utifrån ett judiskt perspektiv, men de erfarenheter som förmedlas har ett betydligt bredare intresse.

Göran Blomberg

Kafka mot Kafka

Ännu under 60- och 70-talet fanns levande minnen av tbc i Sverige. Som liten uppfattade man både skräcken och skamkänslan i luften, och att det svävade en doft av fattigdom över den enkla bokstavskombinationen. Först långt senare förstod jag att även välbeställda kunde drabbas. I vissa fall fick man till och med göra en undersökning hos Provinsialläkaren, där offret fick stå med naken överkropp och klämmas fast mellan två fasaväckande plattor. Det kallades Stjärnbildsundersökning. Det var ett märkligt, vackert namn på något som fick röster att sänkas och blickar att vändas bort.  Jag visste inte riktigt vad det var man fruktade att se. Vilken stjärnbild var det som skulle avtecknas där på de tunga plattorna? Jag såg framför mig den allsmäktige Provinsialläkaren som allvarsamt skådade in i en människas bröstkorg och navigerade i ett okänt kosmos där kanske Orion avtecknade sig, kanske Karlavagnen.

    Stjärnbilden i bröstet rev i alla händelser Franz Kafkas lungor blodiga. 1917 fick han sin första lungblödning, vilket var det fruktade, första tecknet på att sjukdomen förvärrats. Vilken stjärnbild han hade i sitt bröst vet jag inte, men den var dödlig. Franz var nu en man på närmare trettio som bodde i ett genomgångsrum utanför sina föräldrars sovrum, som inte kunde försörja sig själv, som på överblivna stunder slet med sina drömmar om att kunna leva på sitt författarskap, som förgäves hoppades att någon gång kunna gifta sig och bilda familj. Kafka-stämning!

    I genren ”bittra uppgörelser med föräldrar” intar därför Brevet till fadern från 1919 en särställning. Hans far, en inte alltför sensibel ”self-made man” med liten förståelse för sin ende sons böjelser, lär aldrig ha läst brevet. I denna kompakta lilla anklagelseskrift på endast 60 sidor möter läsaren brevskrivaren Franz Kafka, storartat monoman och ensidig i sitt perspektiv, lika intelligent och analytisk som passionerad och brinnande, lika självföraktande som hjärtslitande pliktmedveten.

Yvonne Blomberg

Reklam!

För oss som gillar inaktuell litteratur är det inte alltid så lätt att få sitt lystmäte. Det finns ju bibliotek – nog så viktiga – men i boklådornas strida ström av nya böcker är det svårt att hitta titlar som är äldre än ett halvår och på stadens antikvariat är det oftast en slump om det jag söker finns inne. Så hur gör man när törsten efter 1900-talets många högkvalitativa författarskap blir akut? Det finns faktiskt en lösning!

Bokbörsen (www.bokborsen.se) är en underbar söktjänst som hittills aldrig har gjort mig besviken. Om inte alla, så åtminstone väldigt många av landets antikvariat är anslutna. Utbudet är enormt och priserna humana. Gör din beställning när som helst på dygnet, du får omedelbart en bekräftelse och några dagar senare kommer det ett prydligt bokpaket med posten, väl inslaget och med en faktura. Till söktjänsten kan även privatpersoner ansluta sig och sälja sina böcker, men jag har hittills bara handlat av antikvariat. Tack vare Bokbörsen ska jag nu avnjuta ”Brevet till fadern” av Franz Kafka, skriven 1919.

Göran Blomberg

En irriterande läsupplevelse

En del böcker är så provocerande och irriterande att de egentligen inte borde bli lästa. Ändå blir de det och frågan är varför.

      Det undrar jag efter att ha läst ut Stig Larssons självbiografiska roman När det känns att det håller på ta slut (Bonniers). När den kom ut i höstas framställdes författaren som nedbruten och utblottad av sitt drogmissbruk och den del av boken som uppmärksammades mest var en scen där författarjaget förgriper sig sexuellt på en ung kvinna. Men det är inte rättvisande. I själva verket är det en man med ett grandiost ego som berättar sin historia och boken innehåller betydligt fler obehagliga inslag än den urspårade sadomasochistiska sexakt som beskrivs på sidan 486 av 500.

     Trots att författaren försöker göra upp med sitt narkotikamissbruk är den nya boken i praktiken en hyllning till amfetaminets många förtjänster. Några av världslitteraturens viktigaste verk, dvs. Stig Larssons egna böcker, skulle inte ha blivit till utan tjacket. Och om man bara tar mindre doser och har en bra relation till sin langare finns det egentligen inga större nackdelar. En fördel är att baksmällorna blir lindrigare jämfört med det populära kokainet.

    Tjacket och kulturen är också inkörsporten till författarens kriminella umgänge. När han i början av 1990-talet sätter upp en pjäs om värstingar på Dramaten får han på köpet en utmärkt kanal till Stockholms undre värld. Bland de langare, tjuvar och mördare som han träffar och är tjusad av finns kändisar som Milan Sevo och Clark Olofsson.

    En stor del av boken handlar om författarens namngivna flickvänner och fruar. Han grubblar mycket över varför det inte har fungerat med längre förhållanden, men med tanke på sina många otroheter och sin förtjusning över unga fotomodellslika flickor behöver han nog inte vara så förvånad. Vi får också lära oss hur viktigt det är att ha en vacker ung kvinna vid sin sida när man umgås i fina och mäktiga kretsar.

    Stig Larsson provocerar och irriterar med sitt motsägelsefulla och ogenerade beteende i boken. Jag är dock rätt säker på att han inget hellre vill än att just provocera och irritera läsaren genom att inte vara moralisk, nykter eller trogen och genom att t.ex. röra sig obehindrat mellan högkulturella och kriminella kretsar. Det är ingen dålig bok. Den är rappt skriven och författaren bjuder generöst på sig själv. Och däri ligger nog svaret. Jag har läst den här boken därför att den bjuder på ett betydande motstånd och därför att irritation är en underskattad drivkraft. Bland alla lovsånger om bokläsningens positiva effekter kan det vara nyttigt att påminna om att även upprörande och frustrerande läsupplevelser har ett värde.

Göran Blomberg

Amor vacui eller Kärleken till tomrummet

En litterär kanon för Sverige är ett stendött men utmärkt förslag, vilket visar sig också av motreaktionerna. Tänk den politiker som skulle våga sig på att formulera en litterär kanon: vilken kreativ irritation skulle inte det skapa! Vi skulle raskt få ett antal förslag till en feministisk kanon, en queer-kanon, en globaliserad kanon, en mångkulturell kanon, för att inte tala om alla andra sätt att dela in litteraturhistorien: tid, regioner, strömningar. Vem skulle inte vilja ha en småländsk kanon där enbart småländska författare skulle få plats – Linné, Stagnelius, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Astrid Lindgren, Tomas Bannerhed – om inte annat så för att mobilisera litteraturintresserade dalmasar, skåningar och västerbottningar. Alla sådana förslag skulle förstås vara intressanta och de flesta förmodligen välfunna. Tyvärr har förespråkarna fått dra sig tillbaka som sårade eremitkräftor och på slagfältet ligger det kvar som vi verkar älska mest: ett valfrihetens tomrum, fyllt med ingenting.

   Tanken med en litterär kanon är inte exkluderande utan inkluderande. Den som skulle läsa fem-tio av böckerna på en sådan lista skulle raskt passera de flesta på bildningsstegen, men eftersom en sådan lista inte formuleras blir inte heller uppgiften gripbar för den som skulle vilja försöka men som inte vet var man ska börja. Det har förstås inte heller något med vilka böcker som är mest populära att göra, lika lite som man röstar på mest populära multiplikationstabell och bara lär sig den.   

Yvonne Blomberg

Längtan efter berättelser

Det har blivit populärt med böcker om verkliga personer. Biografier, självbiografier och romaner om levande eller döda politiker, drottningar, kungar, kulturpersoner och föräldrar svämmar nästan över hos förlag och boklådor. Oftast pryder den omskrivna personens porträtt också bokens omslag. Det är just inget fel på genren som sådan, det finns både mycket bra och riktigt dåliga exempel. Däremot vill jag ha större omväxling. Jag längtar allt som oftast efter att läsa böcker skrivna av riktiga berättare, sådana som inte skriver om sig själva, som inte har funderat på om karaktärerna i romanen har funnits eller inte och som förmår skapa en alldeles egen, fantasifull värld för läsaren att sjunka in i och gripas av.

     Några av de bästa berättarna av det snittet i den generation av svenska författare som jag läste och beundrade på 1970- och 80-talen var Göran Tunström, Sven Delblanc, Sara Lidman, Lars Ardelius, Klas Östergren, Ulf Lundell och P C Jersild. Dessa författare och deras romaner från den tiden verkar i många fall vara sorgligt bortglömda, när de i själva verket skulle förtjäna en förnyad uppmärksamhet och många nya läsare.

     Jag slogs av dessa längtansfulla och lätt nostalgiska tankar efter att ha tagit del av 2012 års Augustpristagare och förra årets flod av biografier och pappa-böcker. Berättelser om kända personers hjältemodiga insatser och om sorgliga släktöden må vara behjärtansvärda och välskrivna, men det kan ändå bli för mycket av det goda, särskilt om överflödet av biografier om historiska personer riskerar att begränsa utrymmet för de författarskap som i dag står för det skönlitterära berättandet.

     Ett sådant författarskap som jag gärna vill lyfta fram är Jerker Virdborg. Han skrev för tio år sedan den mycket hyllade Svart krabba (Norstedts, 2002) och har därefter producerat fyra romaner, varav den senaste kom 2012 och heter Staden och lågorna (Bonniers, 2012). Jag har på relativt kort tid läst tre av Virdborgs romaner, de två nämnda och dessutom Mannen på Trinisla (Norstedts, 2007). Det är ingen tvekan om att vi här har tillgång till en mycket begåvad berättare. Virdborg förmår fabulera fram historier som mig veterligen inte har ett spår av verklighet i sig, men som kanske just därför är så lockande att läsa vidare i. Som läsare sugs jag in i den spöklika stämning som präglar Virdborgs romaner, men jag känner mig hela tiden trygg med att författaren kommer att föra historien säkert i hamn. Och det gör han också!

     Staden och lågorna handlar om en instängd och laglös stad, med mörka kullerstensgränder och med fattiga invånare som slåss för sin överlevnad. Människoliv står inte högt i kurs och grym rättvisa skipas summariskt på gator och torg. Huvudpersonen, som har kommit till staden i ett angeläget ärende, råkar tidigt ut för ett drunkningstillbud. Han blir hjälpt av tvivelaktiga personer som snart tvingar honom att betala tillbaka genom olika mer eller mindre våldsamma och kriminella arbetsuppgifter och han gör allt för att kunna rymma och ta sig ut ur staden. Jag ska förstås inte berätta vad som till sist händer i boken, men historien är en läcker blandning av Mad Max och Dickens. Bättre betyg än så kan jag inte tänka mig för denna gastkramande berättelse. Samtidigt tycker jag att Staden och lågorna är en bok som blivit orättvist bortglömd under 2012, i samband med Augustpriset och i olika årskrönikor.

Göran Blomberg

Hittat i hyllan II

Här kommer ett tips till dig som råkar ha missat det moderna genombrottet i nordisk litteratur – den enda bok du behöver läsa är Niels Lyhne av Jens Peder Jacobsen. 

    Man behöver inte ens känna till något om vad striden handlade om, det räcker med att vara uppmärksam när man läser den här lilla pärlan från 1885. De långa idealistiska utläggningarna med överlastat och sötaktigt prat avslutas ofta med ett torrt konstaterande och den svärmiske tas ned på jorden lika effektivt som den stackars huvudpersonen Niels Lyhne själv.

    När den unge men farbroderlige Niels svärmar för fru Boye, som egentligen är äldre och mer erfaren än han, och talat länge och väl om Kvinnan och sin högt syftande kärlek säger hon frankt: ”Jag föraktar fantasi” och ”vi är ju gudomliga nog som vi är!” Och tillägger: ”Jag kallar det våld mot vår natur. Jag kallar det dressyr. Mannens kärlek är dresserande.”  

    Kallt konstaterar författaren om huvudpersonen: ”En grå dag i mars blev han skjuten i bröstet.”

    Romanen är inte känd för sin goda komposition och den har onekligen ett konstruerat drag över sig. Karaktärerna träder fram på rad som i ett medeltida klockspel för att i tur och ordning spela sina roller som representanter för en viss idé eller livshållning. Men en verkligt bra författare kan inte dölja sin förmåga – ta bara scenen där Niels sakta gungar fru Boye fram och tillbaka, fram och tillbaka i gungstolen i den tomma, solbelysta lägenheten och känn hur lusten pulserar lika andlöst tung ännu idag efter 150 år.

Yvonne Blomberg

En tjänsteman läser historien om SCUM-manifestet

Dagens Nyheter presenterade hösten 2011 resultatet av en omröstning om 2000-talets tolv bästa svenska romaner. Bland författarna på listan fanns flera som redan var representerade i våra bokhyllor, som Monika Fagerholm, Steve Sem-Sandberg, Åsa Linderborg, P O Enquist, Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Men några av författarna på listan saknades och det var särskilt en av dessa som lockade: Sara Stridsberg. Utan att kunna sätta fingret på varför, hade jag fått uppfattningen att det var ett både modernt och krävande författarskap som borde läsas.

     Ett drygt år senare började jag läsa Stridsbergs bok Drömfakulteten (Bonnier Pocket, 2005). Det ska gärna erkännas att jag inledningsvis var skeptisk. Jag hade inte läst på något om bokens handling, men både formen och innehållet tydde på att målgruppen i första hand var yngre kvinnor och att boken knappast var avsedd att intressera vita medelålders män. Men där hade jag fel.

     Drömfakulteten är berättelsen om Valerie Solanas, amerikanskan som på 1960-talet skrev SCUM-manifestet och som sköt Andy Warhol. Konstnären överlevde visserligen sina skottskador men återhämtade sig aldrig fullt ut och dog några år senare. Solanas dömdes för mordförsök och tillbringade flera år på mentalsjukhus, kraftigt drogberoende och medellös. Hon försökte bl.a. sälja sin bok med SCUM-manifestet på gatorna i New York utan större framgång och dog utblottad i slutet av 1980-talet, 52 år gammal.

     Solanas manifest är ju känt för sin starka kritik, för att inte säga hat, mot män. Även om betydelsen av ”SCUM” inte lär vara utskriven i manifestet har det allmänt uppfattats betyda Society for Cutting Up Men. Tillsammans med minnet av skotten mot Andy Warhol framstår manifestet därmed som obehagligt hotfullt för oss män. De kan väl ändå inte mena allvar? I den omtalade uppsättningen av manifestet på Turteatern i Stockholm förra året markerade man från teaterns sida att föreställningen helt baserades på Solanas text, översatt av Sara Stridsberg, och man lämnade ”högaktningsfullt allt rotande i upphovskvinnans privatliv därhän”.

     Solanas privatliv skildras däremot på ett mycket gripande sätt i Drömfakulteten. Det är ju en roman och inte en biografi, men närvaron i Stridsbergs text är så stark att jag aldrig tvekar om att det är den verkliga Valerie som kommer till tals. Det är möjligt att kunskaper om hennes utsatta och dramatiska privatliv skulle kunna användas för att förminska kraften i manifestet, men jag tycker att det fungerar precis tvärtom. Efter att ha läst Drömfakulteten har jag betydligt större förståelse för att manifestet behövde skrivas och varför det fortfarande har en relevans.

     Texten i Drömfakulteten är skriven som ett förhörsprotokoll med repliker. Valerie pratar med sin mamma Dorothy, med berättaren, med doktor Ruth Cooper på ElmhurstPsychiatric Hospital, med Silkespojken vid Alligator Reef, med sin älskade Cosmogirl, med den lilla portiern på Chelsea Hotel, med Andy Warhol och med många andra. Vi får på så sätt veta att Valerie växte upp med en pappa som utnyttjade henne sexuellt och med en frånvarande mamma som ständigt förödmjukade sig för att tillfredsställa olika män. Valerie fick själv tidigt uppleva ett liv med droger, prostitution och hemlöshet, men genom sin läsbegåvning tog hon sig till psykologistudier och en examen vid University of Maryland. Forskarstudierna fullföljdes dock inte. Valerie och Cosmogirl fick inte stöd för att experimentera med reproduktion av råttor med enbart honkön, utan inblandning av råttor med hankön.

     Språket i bokens replikväxlingar är grovt, rappt och sexuellt. Texten frustar av Valeries desperation över kvinnans plats i ”masspsykossystemet”. Till doktor Cooper säger Valerie att ”varje flicka i partiarkatet vet att schizofrenin och paranoian och depressionen inte alls är en beskrivning av ett individuellt sjukdomstillstånd. Den är en fulländad diagnos av ett samhällsbygge och ett statsskick baserat på ständiga förolämpningar mot halva befolkningens hjärnkapacitet, baserat på våldtäkt.”

     Det är lätt att förstå och sympatisera med Valerie Solanas furiösa kamp mot en maktfullkomlig överhet. Boken är en nyttig påminnelse om de oförrätter som män har utsatt kvinnor för under historiens gång och om att jämställdheten mellan könen inte uppstår av sig självt. I den meningen är SCUM-manifestet fortsatt aktuellt. Drömfakulteten är dessutom en rasande skickligt skriven roman som jag varmt rekommenderar – även för vita medelålders män.

Göran Blomberg

Korv och kärlek

För något år sedan kom jag för första gången till staden Hamburg. Visst hade man åkt förbi på autobahn, kanske hört talas om det skandalösa Reeperbahn där damerna satt i fönstren och väntade på kunder. Inget som lockade precis. Dessutom låg den hoplappade staden i det norra platta Tyskland, som inte alls kändes kontinentalt spännande. Men när jag gick längs kajerna där den aptitliga doften från korvstånden blandades med lukten av stort salt hav upptäckte jag till min förvåning att också Tyskland har ett västerhav. Kranarna reste sig ur den grå dimman i oändliga rader. Den nya Elbphilharmonie-byggnaden stävade ut över det blygrå vattnet, stolt men ofärdig. Staden pågick fortfarande, oavbrutet. 

     Mot denna klangbotten läste jag nyligen Die Entdeckung der Currywurst (Upptäckten av currywursten) av Uwe Timm, en liten roman från 1993 som blivit mycket uppskattad i Tyskland. Trots en del besvärliga avsnitt på Hamburg-dialekt gick det bra att läsa boken på tyska, även om jag länge trodde att en exklusiv päls av viss betydelse var gjord av hermelin istället för ekorre. Det är en lite vemodig kärleksroman om det som förloras och det som blir kvar, men framför allt handlar det om kriget från ett annat perspektiv än trupprörelser och vapenslag: i centrum står kvinnan och platsen. Mitt eget besök i Hamburg gjorde jag tillsammans med en god vän som inte heller längre finns kvar på jorden. Om vi åt currywurst? Nej, den gången blev det en krämig hummersoppa med konjaksgrädde.  

Yvonne Blomberg

Överflödet av Hitler

Minnet av andra världskriget och nazisternas brott mot mänskligheten är plågsamt och ändå så viktigt att hålla vid liv. Kriget och Förintelsen är en del av vår gemensamma historia och finns därför med som centrala förklaringsfaktorer till de samhällen vi lever i idag. Att hedra offren för världshistoriens värsta och mest utstuderade folkmord är också en självklar uppgift för nya generationer och genom att återkommande påminna om förbrytelserna före och under Förintelsen minskar rimligen risken för att något liknande ska kunna inträffa igen.
    Ändå är det djupt problematiskt med den nutida utgivningen av litteratur och tidskrifter om andra världskriget och nazisterna. Går man in i vilken bokhandel, Pressbyrå eller varuhus som helst så träffar man snart på böcker och tidskrifter med en bild av Adolf Hitler på omslaget. Vårt intresse för historia är omvittnat stort och den nazistiske diktatorn, med ett personligt ansvar för Förintelsen, är uppenbarligen säljande för förlag och tidskriftsredaktioner.
    Den bild av Adolf Hitler som säljs är dock kraftigt retuscherad. Den tyske diktator som träder fram på omslag och i artiklar börjar alltmer likna en historisk ledare bland andra, med olika för- och nackdelar i sin personlighet och med en udda men fascinerande uniformsstil. Numera ska vi lära oss att förstå vem mannen bakom mustaschen egentligen var, medan hans ideologi och gärningar hamnar i bakgrunden.
    Ett talande exempel på den här förskjutningen var när Lars von Trier under filmfestivalen i Cannes våren 2011 plötsligt började uttrycka sympati för Hitler. Enligt den danske filmregissören var nazistledaren visserligen inte en bra kille, men han kunde ändå känna förståelse för honom. Det här är en mycket olycklig utveckling och det är hög tid att slå hål på den förljugna mytbildning som uppstått i sådant överflöd om Adolf Hitler.

Göran Blomberg

Tydlighetens tyranni

Begreppet den polyfona romanen lanserades 1926 av den sovjetiske litteraturforskaren Michail Bachtin i hans berömda analyser av Dostojevskijs romankonst. Tanken var att romaner, i kraft av sitt omfång och alla berättartekniska möjligheter, kan vara mångstämmiga till sin karaktär. En god roman uttrycker alltså inte bara en enda hållning, vare sig god eller inte, utan berättelsen växer fram ”dialogiskt”. Än har jag inte läst något av Mo yen, men resonemanget verkar i hög grad användbart på hans romaner om de beskrivningar som jag har läst stämmer.

   Vissa verkar mena att nobelpriset inte bör utdelas till en författare som inte tagit tydlig politisk ställning, och själva tydligheten skulle då vara ett avgörande kriterium. Invändningen att man bör läsa böckerna ifråga innan man dömer betraktas med misstro, ja närmast som ett försök att komma undan en besvärlig frågeställning. I botten ligger antagandet att en författare i Mo yens position inte skulle kunna skriva en roman som strider mot den officiella linjen. Det förrädiska begreppet ”tydlighet” har verkligen blivit ordet för dagen, trots att det ligger så farligt nära ”förenkling”. Kanske har det att göra med att det komplicerade tar tid? Tydlighet är dock lika oförenligt med en mångstämmig roman som olja med vatten.

   Och vad hände då med Bachtin? Han förvisades dessvärre till Kazakstan och stämplades av Sovjetregimen som "tvivelaktig på grund av sitt förakt för den officiella ståndpunkten".

Yvonne Blomberg

Om män och böcker

Vem skriver bättre om män och böcker än en man? Jag lämnar plats för Göran, min man som utanför bloggvärlden arbetar som statlig utredare.

Det är ett faktum att män inte läser böcker i samma grad som kvinnor. Vad som läses är också könsbundet. Män läser hellre böcker som är skrivna av och om män, medan kvinnor läser böcker av och med båda könen. Frågan är om vi därmed har identifierat ett problem som bör hanteras av samhället? Är målet att män ska ha samma läsvanor som kvinnor? Som kulturintresserad man, gift med en litteraturvetare och pappa till två söner har jag funderat en del på det.
  Själv växte jag upp med böcker och läsning som självklara delar av livet. Det fanns inget överflöd av litteratur hemma, men böcker var återkommande födelsedagspresenter och julklappar, bl.a. klassiska äventyrsromaner som De tre musketörerna och Jorden runt på 80 dagar. När jag var i mellanstadieåldern på 1960-talet införde mina föräldrar också något som kallades för ”månadsbok”. I slutet av varje månad fick jag pengar så att jag kunde gå att köpa en egen bok. Det fanns visserligen ett villkor, att jag inte samtidigt skulle läsa eller köpa serietidningar, men det var ett lätt val. Med tiden blev det en ansenlig samling med Wahlströms gröna serie. Tvillingdeckarna och Biggles var mina favoriter.
  I vuxen ålder har jag fortsatt att läsa böcker och bokhyllan har växt. Läsandet går dock i vågor. Periodvis läser jag mycket och intensivt, men emellanåt kan det dröja innan något nytt bokprojekt kommer igång. Jag har helt enkelt blivit mer kräsen med åren och det hänger i sin tur samman med övertygelsen om att läsning inte handlar om något annat än den egna lusten, om det jag själv får en behållning av att läsa. Att läsa böcker av hög kvalitet är en belöning i sig och för mig råkar det i första hand vara böcker av manliga författare som lockar. Det får inte finnas något tvång inblandat, vare sig det handlar om att läsa överhuvudtaget eller om att läsa vissa böcker, för då försvinner lusten.
  Den inställningen låg också bakom hur vi uppfostrade våra söner. Vi läste för dem när de var små, vi visade med våra bokhyllor att böcker är naturliga delar av ett hem och vi gav dem böcker att läsa själva när de blev större. Men vi sa aldrig att de var tvungna att läsa för att bli bättre människor eller för att de skulle må bra. Var det en framgångsrik strategi? Det vet vi inte än, men framför allt är frågan fel ställd. Lika lite som jag själv vill känna mig tvingad att läsa vissa böcker, lika lite kan jag se det som ett problem om sönerna väljer att ägna sig åt andra saker som kan vara väl så utvecklande.
  Människors läsvanor är alltså högst personliga och avgörs av vars och ens lust att fördjupa sig i en bok. Läslust går inte att kommendera fram och det är därmed inte heller ett samhällsproblem om män läser i mindre grad än kvinnor eller om män läser andra böcker än kvinnor. I alla fall så länge det finns god tillgång på litteratur av hög kvalitet.

Göran Blomberg

En författares kamp

Recension av Karl Ove Knausgård, Min kamp I-II. Norstedts 2010-11

Framför mig på skrivbordet ligger två band med sammanlagt 1000 sidor av en enligt omslagstexten autofiktiv roman och fler är på väg. Begreppet ”autofiktivt” lär beskriva ett  svävande tillstånd mellan dokumentär och fiktion, men verket känns egentligen mer självbiografiskt och självutlämnande än så och de fiktiva inslagen är svårupptäckta, försåvitt de inte är mer försåtligt sammanvävda med de faktiska minnesbilderna.  Författare är Karl-Ove Knausgård, norsk författare sedan flera år bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, som blev en stor succé. Nästa roman blev En tid för allt, vars tillkomst också skildras i Min kamp. I Min kamp är det författarens eget liv som står i centrum, varvat med betraktelser och iakttagelser i en slags dagbok, men utan dagbokens fasta struktur. Projektet börjar som en slags grundträning för att hålla igång skrivandet i väntan på att rätt idé ska infinna sig, lite som ett laboratorium där de ”riktiga” konstverken så småningom ska kunna destilleras fram.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att boken heter Min kamp. Under den här tiden läser Knausgård just Hitlers Min kamp, en läsning som han för övrigt berättade om sitt Sommar-program som gick i Sverige Radio i augusti i år. Kanske vill titeln säga att det är så här kampen mot övermakten ser ut idag: en småbarnsförälder som utmattad kämpar med tvätthögar, disk och kraven på att vara en god förälder samtidigt som man längtar efter att få lite egen tid för att göra det man är ämnad till. Det är skönt att han tar tillbaka de här orden och gör dem användbara igen.

Särskilt den första delens skildring av uppväxttiden, den första trevande tiden som författare och faderns missbruk är mycket stark. Starka är också skildringarna av de psykiska sammanbrotten och kärleken till den kvinna som blir hans hustru och deras barn. För litteraturälskaren finns mycket att hämta i Knausgårds läsningar av andra författare och reflektioner kring skrivandet. Men det finns också en hel del roliga inslag, inte minst i jämförelserna mellan norskt och svenskt och iakttagelserna av svenskt kulturliv.

Att skriva en recension av de här böckerna är egentligen omöjligt. Knausgård är en fantastiskt skicklig författare och man tycker sig komma väldigt nära författarens och hans familjs liv. Den självbetraktande trenden i samhället är ju så stark idag och de flesta anser sig ha ett intressant, personligt öde att berätta. Min kamp står ut eftersom den är så ovanligt ärlig, såväl när det gäller personlig fåfänga som generande svagheter, men också intellektuellt utmanande. Om man ska drista sig till någon slags kritik är det, som också någon av Knausgårds vänner påpekar i själva boken, frånvaron av en begriplig form och struktur. Jag kom på mig själv många gånger med att försöka förstå när och var något skrivs, är det ett samtal som återges eller är det en återblick? Varför får vi veta just det här och inget annat? När händer detta och detta? Som läsare ska du vara beredd på en svindlande färd genom Knausgårds liv. Om du väljer att åka med kommer du att sköljas upp, omtumlad, på en annan och bättre plats än där du startade.

Yvonne Blomberg
Den här recensionen var införd i Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2011